Tack, förlåt och skit på dej!

Den senaste tiden har jag haft lediga fredagar. Hittills i dag har jag skjutsat dottern till skolan. En varm kaffekopp står på bordet bredvid datorn. Senare skall jag pyssla lite med att sätta ihop en ny dator till vårt bibliotek, eller rättare sagt aulan på vinden. Skönt med lite tid som man själv kan disponera enligt eget gottfinnande. Hur blir man pensionär?

Radion står på. Innan nyheterna lyssnade jag slött på morgonandakten. Som icke utövande agnostiker brukar jag inte ägna andakter någon större uppmärksamhet men i dag reagerade jag på något som är ganska typiskt för oss människor. Dagens predikant berättade en anekdot om hur hon i brådskan att hinna med tåget snubblade och föll på perrongen. Hon lade märke till att konduktören såg hennes situation och han lät tåget vänta medan hon kom på fötter och tog sig ombord på tåget. Sedan tänkte hon ett varmt tack till konduktören. Och tackade gud för konduktörens vänlighet och gladde sig över att människor bryr sig om varandra och är hjälpsamma.

Jag reagerade på en detalj i hennes berättelse. Varför tackade hon inte konduktören med ord eller gester i stället för att tänka ett tack till konduktören och gud? Det var ju trots allt konduktören som var den hjälpsamme. Han, stackarn fick tydligen inte veta något om hennes tacksamhet, den ynnesten fick gud och vi som råkade lyssna på hennes morgonandakt.

Världen skulle vara en bättre plats om man säger tack till dem som hjälpt oss.

Världen skulle vara en bättre plats om man bad om förlåtelse till dem man sårat i stället för att göra det till gud vid sin aftonbön.

Eller är det oöverkomligt svårt för den finska folksjälen att uttrycka sin tacksamhet mot någon okänd? Själv har jag med tilltagande mognad (läs ålder) försökt skärpa mig på den punkten, med varierande framgång…

Ett annat exempel på denna, skall man kalla det blyghet för att uttrycka sina ilskor och glädjeämnen direkt till de berörda kan man se i gratistidningen vi får i postlådan varje vecka. Där finns en spalt som heter ”Ruusut ja risut” Där får man berätta om sina glädjeämnen och klaga helt anonymt. I synnerhet klagomålsavdelningen i den spalten är sorglustig läsning. Där får restaurangerna feedback på dålig service. Där klagas det på grannar. Där får postutdelaren höra vilka bekymmer en halvtimmes försening av morgontidningen åsamkat någon. Där ondgör man sig över hundägare som tillåter sina kräk att markera grindstolpar och buskagen på gränsen till den egna sfären. Man får intrycket att dessa klagande människor står stillatigande med knuten näve i fickan medan de behandlas illa. Sedan går de in till sig och skriver en arg text som de sänder till gratisblaskan. Som om det skulle hjälpa.

Världen skulle bli en bättre plats om någon sade ”skit på dej” åt oss när vi sårar dom. Då kanske inser vårt misstag och kunde be om förlåtelse…

Annonser

16 reaktioner på ”Tack, förlåt och skit på dej!

  1. Här är en till som har en ledig fredag, och fördriver tiden med en kopp kaffe vid datorn. Du säger en sanningens ord, om att vi inte tackar dem, kända och okända som helt anonymt och på ett fint sätt förgyller vardagen för oss. Upplevde senaste vecka i stan i ett parkeringshus att en äldre pensionär höll opp dörren åt mig, borde varit tvärtom,b men han var där före mig. Jag tackade och nickade åt honom och hoppas att han förstod min tacksamhet. Vill nog påstå att jag uttrycker negativa åsikter gentemot andra bilister som uppför sig minst sagt svinaktigt i trafiken, och därför accepterar att andra gör det mot mig också, ifall och då jag gör fel i trafiken. Med hopp om flera tack än jävlar i helgen. 😉

    • Ett tack värmer alltid lika mycket. Ett långfinger i trafiken värmer inte lika mycket, men man borde lära sig se saker från fingersträckarens horisont också. Det är inte alltid så enkelt. Och symptomatiskt för hela fenomenet är att det inte tycks finnas någon enkel och vedertagen handgest som uttrycker tack eller förlåt…

  2. Inom dom troende kretsarna är det viktigt att vara ”korrekt”, d.v.s. att uppehålla en given, högglanspolerad fasad är mycket viktigare än att vara spontant ärlig och uppriktig. Ett kort ”skit på dig” eller ”gå och dränk dig” klargör direkt den sanna åsikten i vissa lägen, även om folk sällan tar uppmaningarna så bokstavligt. Det är knappast meningen heller. Inte ens utövande agnostiker tror att så ska ske.. 🙂
    Att be är för övrigt det enklaste sättet att inte göra nånting men ändå inbilla sig att man hjälpt till och gjort nåt gott. Egentligen har man bara polerat den egna fasaden ytterligare en gång – enligt spelets alla regler..

    • Jag har inte något som helst emot religionsutövning. Och med handen på hjärtat, vare sig vi är troende eller inte är problematiken den samma; fasaden är ofta viktigare än de verkliga känslorna och hur vi delger dem åt våra medmänniskor.

  3. Hej uupee! Tack för ett fint inlägg! Till broder Zwei bör kanske påpekas att det inte enbart är i troende kretsar man gärna putsar fasaderna. Samma fasadputsande är absolut lika allmänt bland ”världens barn.” Enda gången vi karlar tar en paus i fasadputsandet är nog när vi är rejält i fyllan eller sitter i bastun med en temperatur på cirka 100 grader Celsius!

    • Hej Herbert!
      Nog har jag sett en hel del fasadputsande i både bastun och fyllan, ibland i båda på samma gång 🙂 Sist och slutligen är det nog bara inom oss själva där både glansen och sprickorna i fasaden framträder i sin helhet…

  4. Nä, jag har heller inget emot troende, utom möjligtvis när dom tränger sig in hos mig och skall spotta sina Sanningar i ansiktet på mig. Det enda dom får mig övertygad om är sanningshalten i Lotta Lappinens artikel för ett bra tag sen.
    Hebbe bör inte gå i bastun rejält på fyllan! Aja baja!! Det är rent ohälsosamt. Det måste finnas bättre sätt att våga vara sig själv..? 😀

    • Hej Zwei! Oroas inte. Byfånen plägar inte bada bastu på snisken. Men onekligen är det så att enda gången finländska män och kvinnor ”drar av sig” fasaderna är när de är i fyllan. Då, först då kommer livet i finnskogarna fram i oputsad verklighet. Eller hur? Mvh.

      • Där kan jag inte annat än instämma. Detta sorgliga faktum märktes ju med all oönskvärd tydlighet på Byfånens blogg för nån månad sen. 😀

      • Här ses embryot till en samhällspsykologisk/filosofisk debatt av det slag som tenderar att bli lång och givande. Nu när Herbert berättat hur det ligger till med den finska folksjälen inser jag plötsligt att det finns en stor grupp i vårt samhälle som står inför enorma problem. Hur mår egentligen den stora del av befolkningen som varken dricker eller badar bastu? I den gruppen finns alltså en mängd individer med en massa undertryckt ängslan och vrede. Det finns två enkla mediciner som kan avhjälpa problemet. Endera en av samhället bekostad årlig rejäl fylla, eller tvångstvagning i bastu. I särskilt svåra fall kanske båda metoderna samtidigt 🙂

        • DET vore nåt att be om!! 😀 😀
          För övrigt tror jag inte att debatten med Hebbe blir så lång så den inkräktar på Uupees tupplur under hyvelbänken. Hebbe och jag är nog alltför eniga i grundtänkandet här för att dividera desto mer om saken. 😉

          • Så bra känner jag er nog att jag insett att om det blir en debatt mellan er två så kan den beskrivas som värdig snarare än hätsk 🙂

  5. Det där med fyllan stämmer ganska bra. Jag har alltid sagt att firmajulfest är nödvändiga fast dom brukar bli ganska livliga tillställningar med tårar nån knytnäve och så. Men dom behövs för att rensa luften för följande år. 🙂

    • Visst är det bra med firmfester! Men jag brukar ibland påpeka att det är hur man har det tiden mellan firmafesterna som är avgörande när det gäller hur man trivs.

  6. Ja, du har rätt om att man oftare borde säga både tack och förlåt. Men också uttrycka sin åsikt om sådant som inte faller en på läppen. Det kan man göra på många olika sätt. Bäst är när man inte sårar någon och man i samförstånd för en dialog.

    Du är ”icke utövande agnostiker”. Alltså, vad gör man som utövande agnostiker då? Kan tyckas vara en petitess men jag kom att fundera på saken.

    • Du har alldeles rätt i att det finns bättre sätt att meddela sitt missnöje än med ”skit på dej-metoden”. Jag är generellt sett nog betydligt blidare än så när jag påpekar missförhållanden i min tillvaro. Kanske är jag en aning konflikträdd men jag försöker hellre med diplomati och humor. Jag samlar hellre på vänner än fiender…

      Att vara agnostiker behöver ju inte innebära att man inte reflekterar över livsfilosofiska frågor. Att jag ser mig som icke utövande agnostiker beror på att jag anser att mycket klokare och mer belästa människor än jag har tänkt över och debatterat frågan om guds existens utan att komma till konsensus i frågan. Varför skall jag då hålla på med det? Därmed har jag kommit till att jag inte utövar vare sig religion eller agnosticism utan försöker ägna mig åt att vara en god medmänniska, medborgare och livsfilosof utan några andra förtecken än de som som mina egna erfarenheter och resonemang för mig till. För i slutändan är tro ändå något subjektivt som ingen kan tvinga på någon annan, tron finns inom oss själva.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s