Ride-pimpande

Det börjar vara dags att ta fram velocipeden, eller som min mormor brukar säga; vilsopie. Jag har under årens lopp irriterat mig över komforten på min stålhäst. Komforten har lidit på grund av att cyklar tillverkade i norden av någon anledning alltid måste vara sportiga. Tvåhjulingar med någorlunda komfort bär alltid namn och image som får en att tänka på geriatri, stomipåsar, rutiga flanelltofflor och nynnande på ”gamla nordsjön”. En sådan fjöd kan man ju inte åka på i sin spirande medelålder! Var finns hojen för oss livsnjutare? Jag förväntar mig en bekväm någorlunda upprätt körställning, ett styre med lagom bredd, en sits för riktiga arslen och helst fjädring på båda hjulen. Lite växlar är inte heller fel, men inte något tjugoåttaväxlars trassel, då sitter man bara och fipplar med det hela tiden, högst sju lägen för mig tack.

Eftersom jag inte hittat min drömbåge ännu så bestämde jag mig för att göra mitt bästa med det jag har. Jag åkte till sits- och styrebutiken och inhandlade en bredare något högre styrstång och den bredaste fjädrade sadel som fanns att uppbringa. Nu känns det faktiskt lite bättre, man behöver inte längre böja nacken bakåt för att se vägen framför sig och man ser bra ut över häckarna bredvid vägen. Den egna häcken har det också mycket skönare när man faktiskt sitter på den i stället för regionen något framför…

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s