Starkt misstänkt

Denna dag har undertecknad kastats från kulinariska höjder ned till farhågor om mörka fängelsehålor.

I arla morgonstund avreste jag med firmabilen till en ytterst avlägsen ort bortom språkgränsen. Hundratrettio kilometer in i den finska urskogen. Där finns den mest internationella arbetsplats jag hittills skådat. På det åldringsboende som man där bygger är timmermännen inhemska förmågor, resten är polacker, ryssar, ester och obestämbara bulgoslagovarer. Man får verkligen tänja på kroppsspråkskunskaperna för att göra sig förstådd med de olika yrkesmännen. Till min stora lättnad så kan en av elmontörerna världens mest talade språk -bad english, med honom som tolk kan man få sitt ärende framfört utan att få muskelsträckningar. Nämnas bör också att i denna blandning av typer och kulturer så är det den inhemske byggmästaren som visar minst tecken på civiliserat beteende och stil. Måste vara värvad på närmsta ölbar.

Dagens kulmen nåddes vid middagstid då jag åkte in till kommuncentrat för att finna ett matställe. Det är busenkelt om man vet hur det skall göras; man kör helt enkelt omkring och tittar var alla Transporters, Hiaces, Vivaron, polisbilar och andra yrkesmannabilar står på rad. Om det inte är en bilaffär så är det en bra lunchrestaurang. Den jag fann serverade ärtsoppa av en kaliber jag inte ätit på den sidan av språkgränsen. Krönt med nybakt, fortfarande varm limpa och med pannkaka som efterrätt!

Hemfärden inleddes efter mörkrets inbrott. Dimma och duggregn turades om att göra det hela till en färd i ett mörkt blött hål där man kan orientera sig bara om man känner igen och kan lokalisera vägskyltarna. I detta svarta hål åkte jag i allsköns ro med farthållaren inställd i lätt-kriminell-på-gränsen-till-böter-läge. På långt håll såg jag att ett blåblinkande utryckningsfordon skulle möta mig om en stund, jag slog av farthållaren och sänkte farten. Det visade sig vara en polisbil som försvann ur sikte i backspeglarna i hög fart. Jag knappade på farthållaren igen och fortsatte att lyssna på radion. En kvart senare såg jag i backspegeln hur blåblink ånyo närmade sig. Slog åter av farthållaren. Polisbilen vrålade förbi samtidigt som det blinkades frenetiskt med röda stopplampor. Medan jag stannade bilen började jag fundera om jag i mitt frånvarande lite utarbetade tillstånd hade kört över någon utan att märka det. Jag hann inte ens gräva fram körkortet innan den ena polisen tittade in genom sidorutan. Han glodde på mig och ropade till sin kollega: – Ei se tämä ooo! Pese tuo rekisterikilpi! ropade han åt mig under det att han rusade tillbaka in i polisbilen, gjorde en u-sväng och försvann in i dimman med rusande motor och blinkade ljus. Jag fortsatte min färd och stannade vid första bästa tanknings och kaffeställe för att åtlyda polismaktens uppmaning och för att få i mig någon form av livsmedel. Ärtsoppeenergin började visa tendenser till avmattning.

Stället visade sig vara ett riktigt gubb-dagis. Det blev nästan lite vilda-västernstämning när jag stegade in. Konversationen avstannade och klientelet blängde på den okände man som med målmedvetna steg gick fram till disken. Jag har aldrig tidigare fått så mycket blängande uppmärksamhet medan jag ätit en ost/skink/äggsemla nedsköljd med kaffe. I sakta mak lättade tydligen misstänksamheten och samtalet återupptogs, lågmält och dovt. Den förtätade stämningen var så ovanlig och speciell att jag satt kvar en stund extra för att riktigt smaka på den. När jag gick ut höjde jag handen till en liten hälsning mot de övriga besökarna. En påsögd man med beagle-blick utstötte ett dovt -Moro.

Det var skönt att komma hem i dag…

 

 

Annonser

4 reaktioner på ”Starkt misstänkt

  1. Jodå, den där Lone Rider-känslan är man inte helt främmande för efter att ha roterat en del på olika håll. Man önskar bara att man hade en sexskjutare vid höften så man kan försvara den dammiga märr man ridit genom öknen på dom senaste fyra dygnen. 😀
    Men vad du än gör, do not laugh at the natives.. 8)

  2. Just ett sådant scenario skulle jag också vilja uppleva på en äkta finsk kaljabaari långt bortom Jyväskylä.

    Det fattades väl bara cowboyhatten och bootsen när du äntrade saloonen?

    • Dessvärre hade jag inga westernattribut. Men Blåkläder-byxor och skyddsskor fyllde ungefär samma funktion. Själv tycker jag att stämningen var mera av Aki Kaurismäki-karaktär, och det är inte illa det heller.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s