På tal om riktiga syltor

Förrförra inlägget beskrev bland annat ett besök på ett gubbdagis där Aki Kaurismäki-stämningen var tätare än ärtsoppan jag åt tidigare på dagen. Det fick mig att tänka på ett tillfälle i min stormiga ungdom.

Jag och kollegan EssHåå hade vikt en dag för att åka söderut till en ort där en entreprenör sålde glasfiberkarosser med vilka man kunde göra om en vanlig folkvagn till något som liknade en Porsche, Lamborghini eller kanske en Ferrari. Att kolla in plastkarosserna och drömma om utflykter i Lamborghinis som lät som trimmade folkvagnar gjorde oss hungriga. Vi beslöt att äta innan vi åkte hemåt igen.

Vi fick syn på en byggnad bredvid vägen som såg ut som en blandning mellan en grill och lunchrestaurang. Det var det också, bland annat. Stället fungerade som ölpub också.

Interiören bestod av en disk, några bord med tillhörande stolar och ett biljardbord. Bakom disken stod en kvinna i övre medelåldern, hon hade stripigt hår, dålig hy och hon var arg. Eller snarare ilsken på gränsen till ett utbrott i magnitud 7,5 på richterskalan. Vi hälsade å det artigaste och beställde mat från menyn av grillrätter. Vi betalade den bryskt framgrymtade summan iakttagande största artighet, vi slösade nästan med ”ole hyvä” och ”kiitos” när pengar och växel utbyttes. Vår artighet klingade för döva öron. Kvinnan blängde bara mot oss, möjligen en aning ilsknare.  Hon började tillreda våra lunchtallrikar med en frenesi som fick köksredskapen att skramla som en illa orkestrerad sambakarneval.

Medan vi väntade på  maten som synbarligen tillreddes utan kärlek kunde vi betrakta etablissemangets övriga gäster. Ingen av dem  hade en promillehalt understigande 1,5. De uppehöll sig vid biljardbordet vilket de misshandlade under livlig konversation på språket örinä. En av männen hade en imponerande ölmage. Ölmagen och hans övriga anatomi samverkade till att han hade problem med sina kalsonger vilkas läge ständigt måste korrigeras. Detta åtgärdades genom att greppa dem genom träningsdräktens byxor och dra upp dem i rätt läge.

Biljardklot flög ibland över bordets sarg och studsade iväg längs golvet in under borden. Då kastade sig den vigaste av gästerna efter det och ålade runt bland stols och bordsben med ringa precision. I samma ögonblick som mannen kröp omkring bland våra fötter för att få tag i ett rött klot fick vi maten serverad. Den furiösa kvinnan slängde våra tallrikar på bordet så det skramlade. Fortfarande artiga sade vi våra ”kiitos”. -OOO HYVÄ! Röt kvinnan i det att hon med röd nacke stegade in i sina domäner bakom disken.

I samma ögonblick som vi ätit färdigt fick mannen med kalsongerna och ölmagen nog av sina trilskande underkläder. Han drog helt sonika ner träningsbyxorna till knäna och korrigerade kalsongerna så att de det blev mycket tydligt att baken faktiskt är som smaken; delad. Efter den korrigeringen av klädseln hade vi fått nog och flydde stället med ett vänligt hej till kvinnan bakom disken.

-MENKÄÄ VI….. Var det sista vi hörde innan dörren gled igen bakom oss.

Det finns ställen man lovar sig själv att aldrig besöka igen…

Annonser

4 reaktioner på ”På tal om riktiga syltor

  1. Inte konstigt att hon var arg med de gästerna vid biljardbordet. Ni fick ju schappa men hon måste stanna kvar och troligtvis åse fortsatta kalsongjusteringar. Av gammal vana hade hon väl taggarna utåt även mot er gringos.

    • Tvivelsutan hade hennes mått rågats av klientelet, vår artighet uppfattades antagligen snarast som en aning provokativ. Särskilt om hon inte var van med artighet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s