Stillsamt raseri

De som känner mig brukar påstå att jag är nästan patologiskt lugn och vansinnigt tålmodig. Så kan det verka för det mesta. Men ibland när det skiter sig kan jag hetsa upp mig en aning. Som nyss. Nu efteråt inser jag att att ett UuPee-raseriutbrott kan te sig en aning märkligt.

Det hela började med att jag skulle serva Min Älskades gröna lejonbil. Ett lätt skrammel har länge kunnat förnimmas från bilens högra framdel. Vis av tidigare likartade sypmtom köpte jag ett nytt krängningshämmarstag, kallas också hundben. Ty när bilar klunkar när man kör på ojämn mark brukar felet ligga just där.

Jag lyfte upp bilen och bytte staget. Samtidigt passade jag på att byta till sommardäck. Jag förväntade mig en silkesmjuk provtur på sommardäck helt fri från skrammel. Och visst var det en silkesmjuk sommardäcksupplevelse. Men skramlet från framvagnen hade bara blivit lite bättre. Jag återvände till garaget för att undersöka saken. Ganska snart märkte jag att en mutter i övre stötdämparfästet var en aning lös. Jag letade fram en 22mm blocknyckel och försökte spänna muttern. Dessvärre roterade också bulten. Den är dock försedd med en torxinfällning att hålla emot med. Jag lade blocknyckeln på innerskärmen och vände mig om för att leta efter rätt torx.

Det var i det skedet allt började skita sig. Jag hörde hur blocknyckeln rasade av innerskärmen och klankade sig vidare ned bakom motorn. Jag böjde mig fram för att plocka upp nyckeln men den syntes inte. Jag letade fram en ficklampa, den har plötsligt bestämt sig för att den skall omskakas före användning. I skenet av en hysteriskt blinkande ficklampa försökte jag sedan titta in bland alla skrymslen. Dessutom är jag nybliven bärare av progressiva glasögon. Det är inte trevligt att i ett trångt utrymme försöka ställa in synskärpan på rätt avstånd genom att luta huvudet bakåt. I ett skede måste jag sett ganska högfärdig ut där under huven. Trots all denna gymnastik syntes inte nyckeln någonstans.

Hur kan en 27 cm lång blank nyckel bara försvinna? Av naturen är jag lyckligtvis rustad med långa armar. Jag stack ner armen för att försöka känna efter i skrymslena bakom motorn. Jag fick inte känn på någon nyckel men däremot på det 160 grader varma avgasröret, jo jag mätte temperaturen medan armen och sinnet svalnade.

Nästa steg var att ånyo hissa upp bilen, ta bort hjulet och försöka titta in genom de öppningar som finns i hjulhuset. Med högburen näsa och en blinkande ficklampa försökte jag fokusera blicken i den ständiga skymning som råder bakom motorn i en Peugeot. Med nacken bakåtböjd i nittio graders vinkel såg jag något blankt. Nyckeln gick inte att nå så jag letade fram en magnet på en böjlig arm som jag petade in i skrymslet. I det skedet ser man ingenting för handen täcker hela kikhålet och det är bara att fiska omkring med magneten som fastnar i precis allt utom nyckeln. Till slut, som av en ödets nyck puttade jag tydligen till nyckeln som föll ut under bilen likt ett nyfött föl. Jag var i det skedet så pass uppretad att någon eller något måste lida! Efter att ha kontemplerat ärendet en stund satte jag den fortfarande blinkande ficklampan i skruvstädet och vred tills varje livstecken slocknat.

Nu känns det bättre.

Annonser

2 reaktioner på ”Stillsamt raseri

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s