Den ouppkopplade motionären

Under årens lopp har jag fått olika former av motions-skov. För ett decennium sedan försökte jag lära mig springa. Ja, naturligtvis har jag kunnat springandets grunder sedan barnsben, men nu försökte jag få till ett rutinmässigt länkande. Det vida kända beroendeframkallande endorfinruset infann sig aldrig i mitt fall. Dessutom tyckte jag att aktionsradien blev för liten. Till slut kunde man alla grindstolpar och postlådor i närområdet utantill. Att sätta sig i bilen för att ta sig till nya spår kändes varken vettigt eller ekologiskt. Det hade varit lite som att rulltrappan upp till gymmet.

I och med det resonemanget racklades åsnebryggan till gymmet upp. Jag har vid enstaka tillfällen besökt dylika inrättningar. Mer paradoxala hålor finns inte! Man sitter i trafikkön och försenar sig därför till att pådriven av en sadistisk människohatare trampa på en stationär cykel! Eller så står man där med sin metmaskhållning och väntar på sin tur vid någon mekanisk kontraption som misshandlas av en svettstänkande belgianblue-snubbe så det hela låter som en mekanisk verkstad. När jag jobbar gör jag det ofta på byggarbetsplatser. På min fritid vill jag gärna undvika taktfasta mekaniska ljud, jag vill för övrigt undvika ljud så mycket som möjligt efter en dag på jobbet. Inte minst ljud av ansträngda utrop, tung andhämtning och illa kontrollerad flatulens.

Skidor och övriga vintersporter avfärdas automatiskt eftersom de utövas på snö. Jag hatar inte snö. Snön är inte värdig mitt hat.

Det finns några motionsformer som jag kan umgås med på ett balanserat sätt. Jag gillar att ro. Mycket beroende på att rodd utövas till sjöss. Jag finner lätt en rytm jag kan hålla under långa perioder och omgivningen är alltid angenäm till sjöss. Jag har länge drömt om en sådan där långsmal roddbåt med glidsäte. Det finns numera modeller som är mer anpassade för motionsrodd än tävling. Vem vet kanske jag en dag bygger mig en sådan. Tills vidare får roddbåten på sommarstugan duga. Att paddla kajak är också trevligt, där finner jag också snabbt rytmen. Vintertid riggar jag upp en roddmaskin i garaget och kör en halvtimmes videosnutt inspelad under en tur med båten. Inte mycket till havskänsla, men alltid något.

Och så har vi cykeln, den är lika förträfflig som roddbåten, fast mera tillgänglig. Nu under min långledighet har det blivit en hel del kilometer. Hur många vet jag inte. Och numera vill jag inte veta heller. Jag vet inte om det är yogan som gett mig en lätt aversion mot att bokföra prestationer. För ett par år sedan skaffade jag ett instrument till min cykel. Det mätte tid, hastighet, distans, medelhastighet, puls, medelpuls och en massa andra data. Jag tror jag använde den några gånger, sedan skruvade jag loss den och lade in den i ett mörkt hörn av garaget. Jag märkte att jag hastigt blev slav under displayen på styrstången. Måste hålla upp medelhastigheten! Pulsen är lite låg! Pulsen är allt för hög! Varför tog samma rutt tre minuter längre i dag?

Jag har också likt många andra motionärer pluggat in ett par hörsnäckor i öronen för att njuta av min favoritmusik under motionsturen. Funkade inte heller. Har ni försökt motionera i takt med Dire Straits ”Telegraph Road”? Eller Tomas Bodins ”Sonic Boulevard”? Det slutar mad att man glider omkring och med fjärran blick studerar naturens skönhet och filosoferar i största allmänhet. Man kunde tänka sig att rask finsk humppa skulle ge en lagom motionstakt. Men har ni försökt motionera samtidigt som ni spyr okontrollerat? Nä, det gick ju inte heller. MP3orna får ligga i telefonminnet till något lämpligare tillfälle.

Nu när jag befriat mig från all ”satans teknik” (citat M Uggla) kan jag motionera på min egen kropps villkor. Hastigheten bestäms av vind, elevation, sinnesstämning och framför allt av de signaler som min egen kropp ger mig. Nu är det skönt att motionera. Tankarna flyr och fågelkvitter förgyller tillvaron…

Annonser

4 reaktioner på ”Den ouppkopplade motionären

  1. Intressant tanke! För mig varierar det, ibland vill jag ha tekniken för att den inspirerar mig och gör mig glad, ibland vill jag bara ströva i lugn och ro. Så bra att det finns valmöjligheter!

  2. Motion bör vara roligt och inte ett måste bara för att det är nyttigt. Visst får man bättre kondition genom planerad träning men nog håller jag med om att trivseln är minst lika viktig. Just din sista oavslutade mening tilltalar mig.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s