Hon var parant -trodde jag

Jag steg på tåget i Böle en bit utanför Helsingfors. Sätet bredvid mitt var tomt. Jag började nära en liten förhoppning om att få resa i ensamt majestät och behagligt sjunka in i en bok som jag köpt på bokmässan.

I Dickursby raserades den förhoppningen. Till en början såg allt normalt ut med damen som steg på tåget och hade platsen i sätet bredvid mig. Det var en smakfullt sminkad välklädd kvinna i medelåldern. Hennes utseende gav intryck av en belevad kvinna mitt i en tämligen välbetald karriär. Yrkesmässigt kunde man anta att hon jobbade inom administrationen på något större företag. Vill man vara taktfull skulle man beskrivit hennes varelse som korpulent. Mitt ordval är att hon var av naturen rikligt rustad för att sitta. Någon mer ohyfsad hade kallat henne fet. Men det var ändå det paranta och bildade intrycket som övervägde.

Ända tills hon öppnade munnen vill säga. Hon hade en tordönsstämma som totalt dominerade luftrummet i hela tågvagnen. Och hon pratade oavbrutet med sin kollega som hade platsen framför henne. Eller rättare sagt hon höll tal till sin kollega som i ren vänlighet måste sitta halvt bakåtvänd för att upprätthålla ögonkontakten. Efter en god stund fick jag en syl i vädret och föreslog ett fyrpartsbyte av säten så att damerna kunde sitta bredvid varandra. Åtminstone för att den stackars kollegan inte skulle bli tvungen att sitta i en förvriden ställning hela resan. Tordönsdamen tyckte att det var en utmärkt idé och kommenderade bryskt den unge mannen som satt framför mig att byta plats med henne. Han fogade sig likgiltigt och bytte plats med damen, stoppade in sina öronsnäckor djupt i öronen, slöt sina ögon och var åter i sin egen värld.

Eftersom fru Tordön nu satt snett framför mig så sjönk ljudnivån en aning för min del. Jag försjönk åter så gott det gick i min bok. Trots allt kunde man inte ignorera den här kvinnan och hennes monologartade samtal med sin kollega. Först gällde samtalet den kurs de tydligen deltagit i under dagen. Sedan flöt samtalet över i familjelivet där det inte krusades med detaljer om barnens och makens egenheter. Ett litet avbrott blev det när damerna stegade iväg till restaurangvagnen. Jag hoppades att de skulle ha en lång middag bestående av plastinpackade tågmackor som skulle hålla dem borta från vagnen.

Dessvärre hämtade de bara varsin kaffekopp och mackor och återvände till sina platser varvid den högljudda monologen fortsatte. När det sista kaffet sköljt ner tågmackan rapade kvinnan, om möjligt med en högre ljudnivå än vad samtalet hade. Rapningen följdes av en snytning vars ljudnivå stod att jämföra med en militärisk trumpetfanfar i gryningen. Killen i sätet bredvid mig tittade upp, tog förvånat ut ena öronsnäckan och försökte reda ut vad som stört honom. Jag nickade mot sätet framför honom, han förstod, stoppade in öronsnäckan på sin plats och återgick till sitt nirvana.

Samtalet hade i det här skedet övergått till sjukdomar. Det redogjordes inlevelsefullt och fortfarande med högsta volym över egna åkommor, likaså barnens och makens. Mag och tarmåkommor tyckets vara en ständig gäst i deras hushåll. Som en inlevelsefull bekräftelse på detta släppte hon en högljudd fjärt. Det var då som jag misstänksamt började titta runt i tågvagnen och leta efter dolda kameror. Förgäves, den här damen var på riktigt. När hon steg av i Tammerfors ljöd för en kort stund ett annat ljud i vagnen. De resterande resenärernas samstämmiga suck av lättnad…

Annonser

6 reaktioner på ”Hon var parant -trodde jag

    • Det verkade finnas en tyst överenskommelse i vagnen att därefter skulle allt som skedde ske i tystnad. Högljutt jubel hade förtagit den spröda tystnad som rådde. Mina öron hade domnat.

  1. Hon kom tydligen ändå inte från de finare salongerna. Fast man vet ju aldrig. Även solen har sina fläckar. Tur att hon inte satte sig i famnen och med sprucken Whiskybas började bedyra sin tillgivenhet.

    • Hej Long John. Jag har sett liknande beteende, men det var i kaffebaracker på byggarbetsplatser i början av åttiotalet. Kaffebaracker är nuförtiden rätt civiliserade ställen, det har de blivit för att könsfördelningen har jämnats lite numera. Min spröda famn hade inte klarat den lasten och jag hade inte skytt några medel för att freda mig från hennes tillgivenhet.

    • Såhär i efterhand var det hela lustigt, just då var det mest bullrigt och en aning genant 🙂 Började i efterhand fundera om resten av hennes familj är lika högljudd, fast egentligen vill jag inte veta.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s