Den gyllene medelåldern

Att jag som varande 50 minus skulle gräma mig över den pågående medelåldern kan jag inte påstå. Sedan barnsben har min person prickat de flesta medeltal som varit aktuella för mig. I skolan hade jag betyg som i allmänhet prickade årskursens medeltal med några få tiondelars marginal. Under armétiden höll jag mig med avsikt i mitten av allting för att inte påkalla onödig uppmärksamhet vilken i värsta fall hade kunnat leda till endera mera övning om man var för dålig på någonting eller ännu värre den befälsutbildning som lett till längre tid i armén.  När jag senast såg ny statistik över medellönen så stämde den på några tior när med den lön jag får för mitt dagliga slit. Hela min person är en medelmåtta, så det faller sig naturligt att jag som man blommar ut  just i medelåldern.

Om man är observant på sin tillvaro och förmår lägga märke till hur den ändras blir åldrandet rent av lite intressant. Bland de fysiska förändringarna är det enkelt att notera hur frisyren förändrats. I trettioårsåldern började man inse det praktiska med en lite kortare frisyr. Några år senare började man ana de grå tinningarnas charm. Nu inser man att ansiktet växer i överkant, hårfästet flyttar sig sakta längre upp på skallen. Mängden hårstrån är ändå konstant. Hårsäckarna som tidigare fanns i pannan har flyttat till ögonbrynen, näsborrarna och öronen. Samtidigt håller de grå tinningarnas charm på att ta över hela nordkalotten, men det betyder ju bara att man är ännu charmigare. Närområdet har också blivit en aning diffusare och det medför att jag numera bär glasögon vid valda tillfällen.

Jag träffar regelbundet några av mina ungdomskompisar och i våra diskussioner märker man att samtalsämnena bytts ut med åren. Samtalsämnen som bilar, båtar och brudar har inte försvunnit, men numera blandar sig saker som barnafostran och matlagning också in i konversationen. Det här kan ju uppfattas som alarmerande för somliga. Men det är inget mot vad jag lade märke till härom dagen:

Jag bromsade när jag åkte i nedförsbacke med cykeln!

Vad tar det åt mig? Helt utan synbar orsak när jag rände ned för en lång och fin backe bromsade jag helt omedvetet och reflexmässigt en aning! När har det här börjat? Har jag lidit av det länge utan att lägga märke till det? Allt annat av det ovannämnda tar jag med illa återhållet jämnmod, men att man bromsar i en nedförsbacke kan ju bara uppfattas som ett gravt ålderstecken. Måste googla på det där…

Annonser

2 reaktioner på ”Den gyllene medelåldern

  1. En mycket bra beskrivning av livets utveckling och medelålderns gyllene tid. Jag kan bara instämma, just så är det. Det där sista med cykeln är träffande. Själv tar jag en vid sväng, om det finns utrymme, förbi cyklar och promenerande människor. Ser jag barn i körområdet blir det automatiskt en fot på bromspedalen. Dem vet man inte var man har.

    Men gubbkörning har det inte blivit ännu. Tillåter trafik och väglag så nog skall hastighetsgränsen tangeras och ibland blir det lite till om solen skiner och musiken i bilradion är den rätta. Viktigare än att slaviskt följa hastighetsbegränsningarna är att hålla avstånden!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s