Blodigt i tunneln

Första arbetsdagarna efter långledigheten förlöpte som väntat. Måndagen ägnades åt att komma på banan med datorn och att filtrera några hundra e-mail som låg och väntade. Slutligen var det ganska få av mailen som behövde besvaras eller åtgärdas. Sedan rullade det igång med att göra lite rutinservicejobb som låg och väntade.

Ända fram till torsdagseftermiddagen förlöpte allt som man kan förvänta sig efter ett halvårs frånvaro. Sedan skulle jag hämta lite tillbehör från bilen. Bagageluckan på firmabilen är en sådan där som svänger upp. När den skall stängas sträcker man sig upp, tar tag i en stropp på luckans insida och drar ned med kraft för att övervinna motståndet i gasfjädrarna och för att få tillräcklig fart på luckan så att den stängs i en elegant rörelse. Precis i det skedet när jag drog ned luckan halkade jag och fick luckhelvetets nederkant i ansiktet! Luckans kant gjorde två sår i pannan varpå den med hjälp av glasögonen hyvlade en rejäl skinnflik av näsan. Kollegan körde mig till närmsta hälsocentral där de sydde ihop mina anletsdrag igen. Sammanlagt nitton stygn blev det.

Näsan är inte en kroppsdel som jag annars ägnar mycken tankemöda åt. Nu när den är inpaketerad, öm och känslig verkar den vara ytterst närvarande. Allt för vidlyftigt minspel gjorde först att man omedelbart kände hur nyläkt hud åter sträcktes varpå man kände hur blod börjar rinna ut under plåstret. Att snyta sig var näst intill omöjligt utan smärta. Nu några dagar senare verkar det som om allt lugnat ned sig under plåstret. Man kan åter anstränga sig utan att straffas med blod som börjar strömma fram under plåstret.

Läkaren som sydde ihop mig påstod att jag skulle bli lika fin som förr om allt får läka i lugn och ro. Enligt sjukvårdaren på arbetshälsovården som dagen efter bytte bandage var syjobbet ovanligt snyggt, så man får anta att min panna och snorkran blir sig själva igen. Normaltillståndet lär det däremot inte gå att göra så mycket åt.

När jag nu ändå är inne på det här med det kosmetiska noterar jag att en rejäl mustasch verkar vara ett eftertraktat manligt attribut. I Turkiet ägnar man sig åt mustaschimplantat i stor skala. Folk betalar tusentals euro för en snygg snorbroms. Även om jag med undantag för armétiden har burit min mustasch sedan den uppstod har jag inte sett den som ett viktigt statement för saker som är viktiga för mig. Enligt artikeln anser man i vissa världsdelar att mustaschen ger en bild av pondus, mognad, och social status. Kanske borde man raka bort sin pröjsare för att se om man plötsligt betraktas annorlunda av sin omgivning. Fast, det vår vänta till våren. Jag minns hur jag frös om överläppen när jag blev tvungen att raka bort mustaschen innan jag ryckte in i armén…

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article15866070.ab

Annonser

4 reaktioner på ”Blodigt i tunneln

  1. Det var ingen trevlig upplevelse kan jag tänka. Men tänk positivt, det kunde ha gått värre. Nu torde du också vara lätt igenkännbar ute i trafiken, med inpacketerad klyvare. Jag förstår och har medlidande i hur det känns. För några år sen blev jag ju näsopererad och blod kom i massor. Då blev jag tvungen att raka bort mustachen som jag odlat sedan hemförlovningen från armén år -79. Man kan vara stilig utan mustach också, men nu finns den där under näsan igen, jag tar inga risker. Hoppas på snabb tillfrisknande. 😛

    • Visst kunde det ha gått värre, därvidlag finns det knappast någon övre gräns 🙂

      Näsan är faktiskt en riktig baddare på att blöda. Första dagen kunde man inte ens ta en riktig ansats när man satt på porslinsstolen, minsta lilla orsak till höjt blodtryck resulterade i att något nyläkt kärl gav vika och blodet strömmade ut under bandagen. Nu börjar det gå att ta i ungefär som vanligt, bara livligare minspel kan störa friden under plåstren. Det gäller att hålla sig för skratt…

  2. Jag kan bara konstatera att mina knävelborrar bär på samma ärorika historia som dina. De hade ömt odlats fram från det att de första små fjunen vilset såg dagens ljus tills en rakhyvel brutalt gjorde processen kort med dom omedelbart före inträdet i det militära. Jag hade till och med modet att efter den civila dagen ge alla intressenter fria tyglar så att jag efter en tid såg ut som en fullfjädrad ayatollah. Det var ett sant nöje att se dotterns förfärade min då hon sedan såg mig nyrakad (förutom mustachen) efter att jag kommit på bätte tankar. Tekniska direktören på jobbet höll på att tappa matbrickan i golvet då han blev varse min uppenbarelse. Men vad gör man inte för att glädja sina medmänniskor.

    • Inför en kommande södernresa tänkte jag faktiskt begå en totalrakning på överläppen. Bara för att se hur man tar sig ut utan detta så eftertraktade manliga attribut efter alla dessa år. Och eftersom man är borta från jobbet då så behöver ju inte kollegor och kunder chockas och vänja sig med den okände man som stegar in.
      Men risken finns att det blir stopp i passkontrollen för att man på intet sätt är lik personen på fotot i passet.
      Och inte vill man ju chockera sina närstående heller så den får väl sitta kvar…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s