Det verkar oundvikligen vara så att den mörka perioden är här. Bara några envisa träd håller desperat i sina gula löv. Från en färgsprakande höst går vi nu in i den period som består av nyanser av grått. Dagarna blir kortare och jag som i jobbet ofta hamnar att jobba i fönsterlösa ventilations- eller pannrum får vinnlägga mig om att få åtminstone en liten dos dagsljus varje dag. Det här märks också på människorna i min omgivning. Borta är de sommarglada finländarna, nu är vi inpackade i goretex och blicken ligger lågt för att undvika få regn i ögonen.
Jag vet inte om det är det begynnande mörkret som fick tjejen i kassan på varuhuset att för ett ögonblick tappa skärpan. Hon tog slentrianmässigt nästa-kund-pinnen och förde den några gånger i olika vinklar framför streckkodsläsaren innan följande kund harklade sig och sade att den där får man nog inte köpa. Kanske är det så att vi går in i ett slags lätt mentalt ide den här tiden på året. Vad vet jag? Vi ses vid våra sinnens fulla bruk när vårsolen tittar fram…
Det här är vad mobilens kamera förmådde fånga i kväll när jag i misstag tog en bild av gårdstunet.
- Kommentar
- Reblogga
-
Prenumerera
Prenumenerad
Har du redan ett WordPress.com-konto? Logga in nu.
UuPee's Garage 
Känner medlidande när jag ser din fotografiska syn på årstiden, men som det synes, så finns en gnutta ljus i mörkret. Se framåt, för efter två månader så kommer dagarna att bli längre, och vi kan igen se fram emot en ny vår, om än lite långt fram i tiden.
Om inte annat så har jag bra belysning i verkstaden, dit kan man gå och få lite ljusterapi medan man drar in doften av någon båtmotor 🙂
På tal om fönsterlösa ventilationsrum var jag på en arbetsresa till vårt västra grannland i veckan. För att lugna ner sinnet och bereda väg för John blund efter flygturen tog jag en kvällspromenad i geocachingens tecken. Denna gömma var utlagd av två kollegor som jobbade högt uppe i en 32 våningar hög trekantig skyskrapa som såg ut att bestå av endast frontväggen. De hade då förmånen att på arbetstid begrunda hur personer sökte efter ”skatten” långt därnere. I instruktionen stod att man skulle vinka åt dom när man hittat gömman. Vid 11-snåret på kvällen anlände jag till platsen och efter ett febrilt sökande kring ett dånande ventilationsskjul fann jag den hett åtrådda skatten. Efter att ha loggat den gjorde jag en djup reverencia mot fasaden, väl medveten om att ägarna knappast fanns på plats och kunde åse spektaklet. Vandrade sedan nöjd ”hem” till hotellet för att sussa.
Geocaching är en utmärkt hobby att utöva när man har en stund över och behöver lite tidsfördriv. Lite fundersamma kan ju folk i omgivningen bli över den där figuren som travar omkring i buskagen. En gång var vi hela familjen och kröp omkring på en hopptornsbrygga vid en badstrand. Man får hoppas att ortsborna visste vad det var frågan om…