Betraktelser i trafiken

Förra arbetsveckan råkade bli en med lite fler kilometer än vanligt för min del. En del observationer kunde göras på mina medtrafikanter. Det här blir ingen revolutionerande analys. Jag tror att vi alla irriterar oss på medtrafikanter som kör alltför nära och de som använder blinkers som en senkommen bekräftelse på att de nyligen inledde en sväng.

Ett ovanligt galet exempel på närkörande medtrafikanter fick jag förra veckan på väg till Jakobstad. Jag körde efter en långtradare, rätt långt bakom, 300 – 400 m. Med så långt avstånd kan man nämligen köra med farthållaren påkopplad utan att behöva parera för framförvarandes hastighetsändringar i mot och medlut. I Oravais blev jag upphunnen av en bilist som sedan körde några meter bakom min  kofångare med ena hjulet nära mittlinjen. Jag förväntade mig att bli omkörd vid första bästa tillfälle när vägen blev rak, sikten god och ingen mötande trafik. Men så skedde inte. Långa tomma, ibland kilometerlånga raksträckor avlöste varandra men där körde vi bakom varandra som ett litet tåg. Ända fram till en raksträcka i Kovjoki, då började jag ana lite rörelse i backspegeln. Sikten rakt fram var minst två kilometer och ingen bil i sikte. Nu måtte hen väl köra om? Den långa raksträckan avbryts av en järnvägsbro som skapar en brant backe. Där, kanske trehundra meter före gula heldragna linjen började omkörningen som kunde ha skett minst två kilometer tidigare! Och det var ingen snabb omkörning utan nu körde vi i stället för på rad snarare bredvid varandra i samma hastighet. Jag lät farthållaren vara i sitt läge och betraktade i ögonvrån bilen bredvid mig. Nu hade vi nått fram till den heldragna gula linjen och omköraren varken höjde eller sänkte farten. Uppe på kullen steg sakta taket av en långtradare upp. Jag som körde paketbil och satt högre upp noterade säkert detta före föraren i personbilen bredvid mig. Jag började bromsa in för att underlätta omkörningen som nu började bli lite småfarlig. Och när jag bromsade in så följde idioten bredvid mig mitt exempel varvid vi fortfarande körde i bredd! Vid det här laget hade långtradarföraren på krönet av bron sett situationen och reagerade som långtradarförare brukar; bromsa, blinka med helljuset och tuta inlevelsefullt. Jag tvärnitade och styrde så nära räcket som möjligt och idioten bredvid mig som tydligen först nu såg långtradaren svängde tvärt in framför mig. Vid det laget stod min bil helt stilla och omköraren kröp uppenbarligen chockad vidare över järnvägsbron. Jag fortsatte och efter en stund, lite längre fram stod bilen parkerad på en busshållplats. Hoppas vederbörande åtminstone sket ner sig, det var hen värd!

I dag stod jag och väntade på en fastighetsskötare. Ett underligt ljud fick mig att vända mig om och jag fick se en bil som körde förbi med ett låst bakhjul. Föraren såg en aning oroad ut över att bilen gick så tungt och lät illa. Detta var tydligen ingen orsak till att stanna för att se hur det stod till med åkdonet utan färden fortsatte ur synhåll. Efter att ha utfört mitt uppdrag i fastigheten steg jag åter ut på gatan och hörde bekanta oljud, en bil med överansträngd motor och ett hasande bakhjul. Samma bil, samma förare, men nu på väg åt andra hållet. Föraren såg fortfarande lite förbryllad ut, men bilen försvann bakom nästa gathörn med en lite illa kontrollerad sladd. Om det inte var lite snö på gatan och halt skulle en punktering vara mycket nära förestående. Som lite bilintresserad undrar man ju om dylika situationer uppstår på grund av nyhjälplöshet eller  om man bara struntar i allt och hoppas att det går om av sig självt.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s