När tre minus blir ett plus

Jag gillar inte lövblåsare. De blev vanliga när jag befann mig i övre tonåren. På några år ersattes de söta tämligen lättklädda tjejerna som prydde stadens parker medan de räfsade löv och nyklippt gräs ut mot buttra gubbar med lövblåsare och sugande gräsklippare. De buttra gubbarna var dessutom utpräglade morgonmänniskor och blåste helst löv och sand i arla morgonstund med sina högljudda maskiner. Därav har jag aldrig, trots att jag sedan länge är ur skåpet kommen som verktygsfetischist skaffat mig någon lövblåsare.

I dag kom jag på att det vore behändigt att blåsa löv och färgflagor av gruset i båtskjulet. Och jag som inte har någon lövblåsare. Jag brottades en stund med min aversion versus att använda en lövblåsare och försökte komma runt problemet utan att skaffa en sån där förhatlig tingest. Jag tog en titt bland garagets inventarier och fann den där hundtorkar-blåsaren som vår bichon-frisé Kajsa inte gillar, så till den grad att hon med mycket stor motvilja och en ärlig skräck inte vill blåsas torr med den efter sina bad. Hon ville ha den där sköna hårfönen i stället, som hon är van vid. Proffshundblåsaren hamnade därmed i garaget. Den kunde ju ha tillräckligt med blåseffekt för att klara uppgiften. Lite obekvämt skulle det ändå vara att stå framåtböjd med slangen så jag tog en sån där hockeyracket i barnstorlek som dottern antagligen och förhoppningsvis glömt att hon äger och fäste slangen i den med några buntband. Och har ni sett på fan? Jag har härmed en lövblåsare!

Min motvilja mot lövblåsare, hundens starka ogillande av hundblåsaren och dotterns sedan länge nedlagda drömmar om en hockeykarriär ledde till detta eleganta instrument.

Fungerade den? Självklart!