4000 km med Citan

För en tid sedan begåvades jag med en ny löddrande springare att använda i mitt arbete. Många som sett bilen har varit nyfikna på den där Mercan som verkar lite ovanlig och inte riktigt ser ut som en Merca. Ser man bilen framifrån så kan man ta den för en Mercedes, en stor stjärna i grillen och en allmänt Mercedesaktig framtoning. I profil och akterifrån ser bilen ut att komma från en helt annan designavdelning. Den långa karossvarianten, som den här bilen är ser faktiskt en aning utdragen ut. Sanningen är att det mesta av bilen är en Renault Kangoo som fått en del yttre mercedesattribut och för all del, en hel del preussiska tekniska anpassningar också.citanBland modifikationerna är den lite styvare fjädringen och mercedesssäten. Jag hade faktiskt föredragit den franska mjukheten både i säten och fjädring, fast jag har ju en dragning åt frankofila hållet, min kropp har liksom anpassat sig till gashydraulisk fjädring och allmän mjukhet. Men efter ett tag har mina bakre mjukdelar vant sig vid sätet och den värsta hårdheten i fjädringen gav sig när bilen lastades med de verktyg och tillbehör som jag använder i jobbet. Det här är den längsta varianten av Citan, något som gör att den beter sig lugnt och sansat på vägen. Axelavståndet blir rätt långt när bilen har korta överhäng och hjulen ute i hörnen.Trots det är den överraskande vig i svängarna.

Förarplatsen bjuder inte på några större överraskningar, det mesta finns där det brukar. Förutom det här med Mercedes’ ovana att bara ha en spak för alla funktioner, blinkers, helljus, vindrutetorkare, spolning, bakre torkare och spolning. Det blir en hel massa dragande, tryckande, vridande och manövrerande på samma pinne. Jag hade föredragit att ha torkarfunktionerna på en egen spak på rattens högra sida. Får hoppas att det är en vanesak.

Och när nu vindrutehygienen är på tal så kommer man osökt ut till vindrutetorkarna. De sitter lite nedsänkta bakom kanten på motorhuven och kan därmed inte lyftas upp från rutan så att de hålls uppe, något som är besvärligt när det snöar. Man stannar bilen med varm ruta och när snön börjar falla så fryser torkarbladen fast i rutan. När man skall ut och åka nästa gång får man bryta loss bladen från rutan och skrapa dem rena från is, något som lyckas sådär eftersom de bara går att lyfta några centimeter från rutan. Ett annat problem med diket mellan vindrutan och motorhuven är att det fylls med snö som är svår att få bort helt utan att rubba spolarmunstyckena  som sitter på motorhuvens underkant. De är klena små plastgrejer som lätt lossnar när man röjer rent med snöborsten. Nämnas bör också att spolvätskebehållaren är löjeväckande liten, 2,5 liter räcker inte långt när slasket flyger och vägen är lång.

I övrigt är bilen utrustad med autostop, motorn stannar när man håller på bromsen och sätter i friläge. Den startar genast när man trycker in kopplingen. Funktionen kräver att motorn nått full arbetstemperatur och att inte utetemperaturen är för låg. I en liten stad som Vasa hinner motorn inte alltid komma upp till full temperatur innan man är framme så vintertid spar den funktionen inte många bränsledroppar. Farthållare var en av sakerna jag prickade i på önskelistan när bilen beställdes. Lustigt nog är inte det inte samma manöverspak som beskrivs i bilens handbok. Antagligen har den eftermonterats här i landet. Glädjande nog har den utöver originalfarthållarens funktioner också två fasta minnesplatser. Utmärkt när man kan ha ena minnesplatsen inställd på ”kamerahastighet”, när gps-navigatorns kameravarnare börjar klämta sätter man farthållaren i anti-fotografiläge för att sedan återta den normala kryssningshastigheten…

På tal om hastigheter så är det mig en gåta hur biltillverkare kan tillverka insprutningar som skickar in en precis lagom stor bränsledroppe i cylindern i exakt rätt tusendels sekund och fixa till antisladdsystem som man knappt märker av när de träder in och räddar en från sladd. Men att få till en hastighetsmätare som visar exakt hastighet verkar vara en omöjlighet ännu år 2014. Sex km/h för mycket visar den här glädjemätaren i landsvägshastighet. Resultatet är att man ignorerar bilens mätare och lever efter gps’ens angivelser. Skall man behöva ha ett extratillbehör som kan köpas för några tior i viket varuhus som helst för att veta vilken hastighet man kör? För att inte tala om att vilken smarttelefon som helst har appar som kan visa hastigheter på en km/h när.

Bränsleförbrukningen då? Enligt bilens kördator har jag under de hittills körda 4000 km kommit till 6,1 l/100km. Detta med en snitthastighet på 52 km/h. Till gissningsvis 85% har jag kört längs Österbottens platta landsvägar med farthållaren påkopplad.  Jag hade väntat mig ett resultat rejält under 6 l/100km, i synnerhet som reklamen för bilen talar om siffror under 5 l/100km. Kanske är det vinterföret som höjer på förbrukningen. Med en förbrukning på över 6 l/100km kunde tanken vara en aning större, 60 liter gör att man får tanka ofta.

I det stora hela är bilen ändå en tyst och behaglig reskamrat. Vansinnigt snabb blir den ju inte med sina 90 hästar, men omkörningar går bra att göra och motorn har helt okej vridmoment för sin storlek.

Hur hållbar bilen är får tiden utvisa. Det enda fel som inträffat hittills är att radions ena högtalare tystnat. Jag är inte någon hifist så den reparationen får vänta till nästa service, om 36000km. Med min normala körsträcka är det ett och ett halvt år…

 

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s