Så konstigt det kan bli

För några år sedan sålde jag båten Gammeltuffarn till mina grannar. De var precis på väg att flytta till ett radhus med båtplats i en by i bortre Korsholm. Onekligen en trevlig bonus till radhuslägenheten att kunna strosa några meter över gräsmattan för att stiga i båten och ta en tur. Bor man på ett sådant ställe kan man ju inte vara utan båt. Jag minns att båten drogs på trailer till den nya boningsorten och vi sjösatte den vid rampen bredvid bron över sundet i byn.

Nu i sommar blev vår gamla Glastron lite överflödig så jag satte den till salu med det generösa löftet att jag kan leverera båten med en hundrakilometers radie från hamnen i Västervik. Det fanns en del ”spekulanter”, de som vill pruta bort halva priset utan att ens ha sett båten, de som vill köpa båten till sin kusin i Nigeria och betala på alla andra sätt än kontant vid avhämtning, de som undrar om man kan ge ett års garanti på de flera decennier gamla grejerna och den där som efter inlevelsefullt köpslående och prutande ville ha båten levererad de 350 kilometerna till Uleåborg på köpet. Jag är ju inte i penningnöd, inte mer än normalt i alla fall så jag valde att inte skänka bort den redan billiga båten utan använde den och tog någon sporadisk kvällstur och tänkte att det inte kostar någonting att ta upp den till hösten och fortsätta försäljningsprocessen nästa sommar.

Men samma dag som två av säljsajterna meddelade att nu borde annonsen förnyas så ringde en kille som ville komma och titta på båten. Han och hans kompis inspekterade båten och vi tog en kort tur i vackert sommarväder. Allt verkade vara till belåtenhet och efter lite köpslående roddes affären iland.

I dag skulle båten levereras. Vart då? Jo, köparen frågade om jag känner till den där sjösättningsrampen bredvid bron över sundet i en by i bortre Korsholm? Lite förbluffad konstaterade jag att även denna båt skulle levereras till samma ramp som förra båten jag sålde! Alla två båtar jag någonsin sålt hamnade alltså i samma by. Det var ju ett sammanträffande.

Båten sjösattes och vi bestämde att vi sköter pappersarbetet hemma hos köparen. Han förklarade hur jag kör till hans hem, ett radhus några hundra meter bort, han körde båten och jag tog bilen. Det var samma radhus som mina forna grannar flyttade till den där gången! Jag hann före och tog emot den lycklige båtägaren vid bryggan nedanför radhuset. Han gick in för att hämta en penna och jag konstaterade därmed att han gick in i samma lägenhet som mina forna grannar en gång flyttade till!

Nästa gång jag står i beråd att sälja min båt slipper jag alltså allt annonserande på säljsajter och alla tokprutare som följer med det. Jag åker helt enkelt ut till det där radhuset i bortre Korsholm, ringer på dörren till den där lägenheten och förkunnar för vem som än bor där då:
– Hej jag kallas Uupee, inom kort kommer ni att köpa min båt….

Det är med lätt vemod jag skiljs från trotjänaren som vi haft i nästan tjugo år, men nu ligger den där vid bryggan vid radhuset i bortre Korsholm.

20160722_150516

 

 

 

Annonser

2 reaktioner på ”Så konstigt det kan bli

    • Visst är den det. Kanske
      man borde ställa sig i kö för den där radhuslägenheten. Fast om man bor där själv så kan man aldrig sälja en båt igen…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s