E je ju Mistär Biin!

En gång i tiden när jag ägde en svart liten sportig bil och gärna klädde mig i läderjacka och svarta jeans hände det sig att en liten gosse utbrast ”Katso äiti! Ritari Ässä!”(Titta mamma! Nattens Riddare!). Den lilla telningen förväxlade mig och min bil med Nattens Riddare och hans bil K.I.T.T. Att förväxlas med David Hasselhoff var ju smickrande. Eftersom min Fiat 128 3P inte kunde prata vet jag inte hur den kände inför att förväxlas med en jämnårig Pontiac Trans Am.

hoffin

Sedan den charmerande episoden har åtskilliga mängder humusrikt vatten runnit under broarna på den österbottniska slätten. Allt detta vattenrinnande har tydligen satt spår i min uppenbarelse. Något som jag med avskyvärd tydlighet noterade i dag när jag gjorde ett servicejobb på ett dagis i mörkaste Jeppo. När jag vandrade förbi ett av lekrummen utbrast ett av barnen ”Mister Bean!” Jag kontrade med att jag inte är den riktige Mr Bean utan hans storebrorsa. Detta tyckte barnen var hejdlöst roligt så vi diskuterade Mr Bean och hans eskapader en stund.

bean1

Jag fortsatte mitt arbete och funderade över det där. Man kan inte påstå att jag är direkt porträttlik den engelske komikern. Men det är ju inte utan att man kan känna sig lite förvirrad och bortkommen på det där beanska sättet ibland. Nästa gång jag passerade lekrummet fick det hela sin förklaring. En av dagistanterna hade underrättat sig och analyserat vad som utlöst den lille gossens reaktion på min uppenbarelse. Det visade sig komma ur det faktum att min tröja har armbågslappar, precis sådana som Mr Bean har på sin kavaj. Grabben har antagligen inte sett någon annan som har sådana så för hans del var saken klar. Det var ju trösterikt att veta, kanske jag trots allt är mest lik Hasselhoff…

PS
En bonusberättelse i samma genre:
Jag hade en gång en knallröd öppen folkvagnsbubbla. Sommartid körde jag med den till jobbet och använde den som varje elektriker använder sin bil. En dag skulle jag flytta en lång aluminiumstege några kvarter, en öppen bil kan ju av naturliga orsaker inte bära ett takräcke så jag fällde ryggstödet på passagerarsätet och stack ned stegen så att den lutade mot baksätets ryggstöd. Den stack ut snett uppåt en bra bit bakom bilen. I ett gathörn stod en gosse och hans mor. Pojken studsade av förtjusning och ropade ”TITTA MAMMA, EN SÅN LITEN BRANDBIL!”

Ja, de små telningarna…

Annonser

Donka och porr

Vår jordvärmepump har levererat skön värme och varmvatten sedan den sattes igång vintern 2002. Frånsett ett par smärre incidenter har den fungerat utmärkt. I veckoslutet inträffade en dylik mindre incident. På söndagen anmärkte Min Älskade att det stank sprit i vårt hjälpkök*. Eftersom den blygsamma mängd förtärbara sprit som finns i vårt residens förvaras i ett skåp i vardagsrummet var det värmepumpen som blev starkt misstänkt. Spritdoften visade sig komma från en anslutning till rören som går ut i jordvärmekretsen. Lite provisoriska reparationer gav klent resultat. Planen var att försöka jobba bara ett par timmar på måndagen för att sedan ta ut lite övertidstimmar och ägna eftermiddagen åt problemet.

Min optimism angående det jag skulle göra på jobbet kom på skam. Jag kunde åka hem först när VVS-butiken hade stängt för dagen. Så är det när man är solidarisk med sina kunder och aktieägare…
Tisdagens projekt låg en timmes bilresa bort och åter blev det en lång dag på jobbet.

Så i dag bestämde jag mig för att vända på det hela. Jag började med värmepumpen och dess spritstank innan jag åker till jobbet. Tömde rören på sprit och demonterade den defekta anslutningen. Åkte till VVS-butiken varpå följande österbottniska ordväxling ägde rum:

Jag: – Hej, jag behöver en plasrörsanslutning på 40mm till en tums t-stycke. Och så behöver jag lite donka också.

Försäljare 1: – Jo, anslutningen har vi no. Har du nå porr? Vi har donka på 200 liters fat sidu.

Jag: – Nej porr har jag int, jag trodd ju att en välförsedd VVS-affär har porr.

Försäljare 2: – Jo, vi har nog donka i porr å. 10 liter.

Försäljare 1 – Jaha, har vi he?

Försäljare 2 – Jo, porran e brevi donkafate.

Detta tarvar en förklaring för mina sverigesvenska läsare:

Ovanstående blir en aning mindre ekivok när man förklarar att man i vissa österbottniska dialekter använder ordet porr för kanister. Donka är sprit, oftast avser man den oförtärbara tekniska spriten. En donkaporr är alltså en kanister med sprit. Ovanstående kan väl kallas österbottnismer. Finlandssvenskan har ju en del uttryck som kan förvirra sverigesvenskar, finlandismer kallas de. På det tekniska området kan nämnas bilens avloppsrör, något som får sverigesvenskar att vitsa till det och fråga ”Haru toa i bilen eller?” Det givna svaret är naturligtvis att ”Om du bodde i ett civiliserat land hade du det du med”. Vi använder alltså ”avloppsrör” när vi avser bilens avgasrör…

Flatjärn är ett ord som får de politiskt korrekta att dra ett djupt andetag och förbereda en föreläsning om mobbning av olika HBTQ-människor. Helt i onödan, vi avser ju bara ett plattjärn. En lång platt stålbit…

Åter till värmepumpen. Rörmokeriarbetet var rätt enkelt och rättframt, det var luftningen av jordvärmeslingan som tog sin tid. Dessutom hade jag fått med mig för lite donka. Fick ta en till sväng till VVS-butiken. Mera donka, frågade försäljaren när jag steg in. Jo… Hem igen och låta vätskan cirkulera genom det 400 meter långa rörsystemet tills all luft var borta. I det skedet var det inte värt att åka till jobbet längre. Passade i stället på att sköta lite julklappsinköp och att skaffa hem en 25 kg säck med solrosfrön till småfåglarna. De äter oss ur huset de små kvittertipporna. Det har redan gått åt 15 kg frön varav 5 var skalade solrosfrön och ett halvdussin talgbollar. Fåglarna gillar ju färdigskalade frön och tänkte säkert att här bor en lyxlirare till husbonde varpå de spred ut ryktet över hela nejden. Nu hänger alla byns fåglar hos oss. Men från och med nu får de hålla tillgodo med vanliga oskalade frön resten av vintern. Någon måtta får det väl vara.

*Hjäpkök förresten, kanske är det också en finlandism, somliga kallar utrymmet för grovkök. I Vårt hjälpkök finns tvättmaskinen med torktumlare och andra klädvårdsprylar. Och så värmepumpen då.

Glåmig november

Det är grått och mörkt där ute. Lite blötsnö reflekterar visserligen det lilla ljus som finns men solen vägrar träda fram. Det närmsta jag sett av den himlakroppen på ett bra tag är en molntapp i bakljus ovanför grannens garage.

ljusglimtNovember och december är i allmänhet tröga månader för min del, efter en lång arbetsdag hamnar man oftast i soffan med en bok eller framför tv’n. Kanske är det en släng av kaamos-depression. Nu i veckoslutet har jag i alla fall tagit mig ut i verkstaden för att fixa lite med båten. Där kom jag att ta en titt på solfångarens nya fläkt som jag monterade i slutet av förra månaden. Den datorfläkt jag tidigare använt hade lite för låg kapacitet. Vid ett besök på Biltema hittade jag en kanalfläkt som åtminstone på pappret har mer luftflöde. Samtidigt passade jag på att montera ett riktigt luftspjäll med spjällmotor. Min tidigare lösning med flaps höll inte alltid emot när vinden tryckte på, med följden att kalluft pressades in via panelen och kylde verkstaden när det som minst behövdes. Och här återkommer vi till novembers glåmighet. Det finns också en timräknare som räknar hur många timmar fläkten går. Under november har solen belyst panelen med sådan intensitet att systemet startar under två timmar. I praktiken kan man anse att verkstadsgaveln under denna månad haft två soltimmar. Inte konstigt att man känner sig en aning grå…

solfläkt

Produktplacering

Att göra smygreklam genom att exponera produkter i filmer är inget nytt. Varje James Bondfilm är fylld med mobiler, klockor och bilar som visas lite längre i bild än nödvändigt för att vara uppbyggligt för handlingen.

I böcker är det inte ett lika vanligt och sällan riktigt omfattande fenomen. Men boken jag läste för ett tag sedan tog nya rekord. Boken är en deckare skriven av en populär norsk författare. Eftersom jag i ett tidigt skede i boken lade märke till att det tydligen var väldigt viktigt att nämna ett för handlingen helt oväsentligt föremåls märke och modell på ett rätt klumpigt sätt bestämde jag mig för att göra en oempirisk undersökning.

På bokens sista blad drog jag ett streck varje gång ett varumärke nämndes utan att det hade varit nödvändigt för handlingen. Man kan ju skriva att NN tände en cigarett, det kan knappast vara nödvändigt att skriva vilket märke det var, speciellt inte om det inte behövs för pusslet i deckaren. Och varumärken finns det i boken. Det var hushållsapparater, klockor, bilar, glasögonbågar, cigarettmärken, drycker, dataspel och allahanda grejer som det nödvändigtvis skulle anges märke och ibland modell på. Jag silade bort några där varumärket kunde ha betydelse i handlingen eller för att placera ägaren/bäraren i en viss social status.

På bokens lite drygt 600 sidor räknade jag till 26 varumärken som nämndes utan att det hade varit nödvändigt. Av dessa nämndes sex stycken specifikt med märke och modell. Jag kan ju inte veta hur många av dessa som är marknadsföring eller om författaren bara råkar vara  så intresserad av kapselkaffebryggare att de måste anges med märke och modell.

Produktplacering är kanske tidens melodi och något vi får lov att väja oss vid i simplare litteratur. Men å andra sidan tycker jag att det är en aning småsnålt och girigt av en storsäljande författare och hans förlag att håva in lite extrafyrk på det här sättet.

Incommunicado

Början av veckoslutets resa till Kuopio gav mig en känsla av att något var riktigt fel, ungefär som en oförklarlig aning av att man har glömt gylfen öppen och på något sätt är handlöst oförmögen att göra något åt situationen. När vi färdades genom Laihela lade jag märke till att jag inte fått med mig min telefon! Därav den underliga känslan. Hela världen skulle alltså vara isolerad från mig under dryga två dygn!

Efter upptäckten av detta faktum gick jag igenom en hel mängd känslotillstånd. Inre och yttre tomhet, kallsvett, media-abstinens, väderspänning och i min panna pulserade en blodåder intensivt. En stund senare när allt detta lättat en aning kunde jag åter tänka rationellt. Att kräva att en hel buss med folk skulle återvända och göra en extra femtio kilometers tur- och returresa var inte att tänka på. Att låna telefon av Min Älskade eller Dottern för att kunna fotografera, uppdatera sig på olika media, dagstidningar och forum och via gps orientera sig under resan hade väl fungerat. Men jag bestämde mig för att klara mig helt och hållet utan telefon! När jag väl tagit beslutet lättade symptomen sakta under resans gång.

Plötsligt insåg jag att det gick alldeles utmärkt att bara titta ut genom bussfönstret och njuta av hur den österbottniska slätten övergick i mer kuperat skogslandskap och när sjöarna började dyka upp mellan träden blev det hela en sann njutning. Ett tag saknade jag möjligheten att fotografera. Men snart lärde jag mig njuta av att detta var bara vi där i bussen och vyerna var bara våra i just det ögonblicket. När vi stannade till för kaffe och mat slapp man det tvångsmässiga kollandet på facebook, vädersiter och nyheter. I stället hade man ro att titta omkring på platsen och människorna. Människor är trevliga att betrakta, det skall ni pröva på någon gång. Samma fröjd fortsatte resten av dagarna, man hade mycket mer tid att ta in det man egentligen höll på med.

Jag skall fanimej glömma telefonen lite oftare!

 

Med båt, bil och buss

Sista dagarna innan semesterns första del är slut har präglats av en massa resande. Torsdagen fylldes av en vända till en marina söder om Örnsköldsvik för att föra ner kompisen med fru och besättning till en båt som de köpt. Avfärd med Wasalines från Vasa nio på morgonen och retur från Umeå på kvällen. Sommarens vist i Sverige blev alltså rekordkort.

På fredag  blev det bussavfärd till Kuopio där dottern och ett tiotal andra tjejer skulle delta i Animecon. Evenemanget går ut på att deltagarna har klätt ut sig till vald figur ur någon animeserie. Staden var därmed i två dagar fylld av ungdomar iförda allehanda maskeradkostymer. Man kunde se allt från utstyrslar bestående av lite accessoarer och en färggrann peruk till fullständiga maskeringar som föreställde allt från drakar till fauner.

På bilden är dottern med kompis utklädda till Attack on Titan-figurer. Bakom dessa utstyrslar ligger det en del beställande av jackor och peruker från internet, stövelombyggande med färgning och ett flertal syjuntekvällar för att framställa selarna som är gjorda strikt enligt förebilderna. Man kan inte säga annat än att det hela är en hobby som kräver både planering, kreativitet och öga för detaljer.

cosplayrs

För oss föräldrar består insatsen främst i att vara tillgängliga som moraliskt stöd. Dagarna har för vår del kunnat ägnas till att bekanta sig med ortens begivenheter. De mest nämnvärda vi besökte i Kuopio var Pikku Pietarin kauppakuja, en kryssning med fartyget Ukko och ett besök i Puijo -ett vattentorn med utsiktskafeteria där man kan betrakta omgivningarnas kullar, skogar och sjöar.

Åhh, de där KAJ

Hade i dag förmånen att få se gruppen KAJ på Wasa Teater. Om ett gott skratt förlänger livet så har jag nog fått en hel del tilläggstid i och med detta besök. Roliga låtar med minst lika roligt mellansnack. Bjudes eder chansen att se dessa glada fyrar så skall ni ta den.