Ack Viola!

För några år sedan köpte den gode Björn i uthuset en båt vid namn Viola, hon var en sorglig bortglömd uppenbarelse som växt in i en skogsbacke. Hon skulle bli organdonator till drevet på Björns dåvarande båt. Han plockade åt sig det han skulle ha och jag fick ta hand om sätena innan resten sågades i bitar och fördes bort.

Nu i vår har jag lyft ut de gamla bilsätena ur Faderullan för att ge plats åt Violas gamla säten. Eftersom de är en aning bedagade efter åratal i skogen under en trasig presenning fick jag plocka fram skrapan och slipmaskinen. Att jag en gång tog mig tid att tillverka en tvåhandsskrapa med fäste för varmluftpistolen fyller mig i dag med storartad självgodhet och kanske en lätt släng av hybris. Det verktyget gör att man kan skrapa bort flera lager gammal lack med några få lugna drag med skrapan. När lacken är bortskrapad är det en enkel match att slipa fram den där fina mahognyytan med slipmaskinen.

SONY DSC

Efter ett par timmar i verkstaden börjar det ena sätet vara klart för bets och lack. Det andra sätet får vänta till nästa garagesejour.

Årets högmässa

batman

Batman hade parkerat lite slarvigt i ett hörn av tävlingsbåtsavdelningen…

targa44

Jag kollade in varje skrymsle i Targa 44, men hittade inte någon Batman. Men det var kul att se utvecklingen på targa-båten. Jag jobbade på Botnia Marin ett par år i slutet av 1980-talet. Då byggdes en ny  modell på osannolika 29 fot. Då sa gubbarna på varvet att mycket större än 30 fot bygger vi nog knappast. Nu har 44-fotaren funnits några år… En fantastisk båt på många sätt, allt är genomtänkt och med en kvalitet som står sig mot vad som helst annat som fanns på mässan . Själv får jag låta sparkapitalet växa till sig några år till innan jag gör en beställning.

trabats

På veteranbåtsavdelningen, tveklöst min favoritavdelnin var två forna presidentbåtar utställda. Snygga mahognybyggen som är välbevarade. Också i övrigt en blandning av riktigt fina båtar som inte omgavs av styrénångor.

Men det var under den där skylten ”OUTBOARD MUSEUM” som jag fick se något som gav ståpäls i mustaschen, knäsvikt, vibrerande näsvingar och en och annan svettdroppe i pannan:

vincent

Där stod nämligen en tvåcylindrig Vincent båtmotor!

En sådan som saknas i min vattenskoter! Om någon i detta land har en sådan motor så är det förstås Nisse Häggblom som har ett utombordarmuseum med landets största samling utombordare. Och han har inte bara en Vincent tvåtaktsmotor, han har två! Det finns en encylindrig också! Båda nya och helt oanvända! Eftersom motorerna är skänkta till ett museum är det ju inte riktigt korrekt att sälja dem så jag får bara drömma om dessa två. Att få se den här motorn ger ju ändå hopp om att det kunde finnas fler.

 

Det våras för vattenskotern Amanda

*Scroll down for summary in english.

Eftersom det är kallt och ruggigt ute i båtskjulet passar det utmärkt att pyssla i det uppvärmda garaget i stället. Före jul bar jag in mitt vinterprojekt, vattenskotern Amanda. Den har skymtat på den här bloggen tidigare, den inköptes för några år sedan, halvt i blindo genom auktionssajten huuto.net. Jag satt uppe en lördagsnatt under avklingande nykterhet och lade ett bud bara på skoj. Det hela glömdes bort ända tills jag fick ett mejl som meddelade att jag som ensam budgivare hade vunnit auktionen.

helbild

Det var en ömklig manick som töade fram efter hämtresan som företogs under rikligt snöfall. Jag köpte skotern i tron att det var en sån där som fanns på sjuttiotalet och hade en utombordare på aktern. När jag fick se den insåg jag att den här har inombordsmotor. Det skulle visa sig att det var en Amanda Water Scooter tillverkad av motorcykelfabriken Vincent i England. Den tillverkades i ett par tusen exemplar under senare hälften av femtiotalet. Den insikten förde med sig att jag inte hade hjärta att göra annat än att få till en renovering så nära originalet som möjligt.

Jag har nu låtit åren gå i hopp om att hitta en originalmotor, en en- eller tvåcylindrig luftkyld tvåtaktsmotor som även fanns på en del samtida trädgårdsmaskiner. De här motorerna verkar inte har varit vanliga i våra trakter och inte ens i ursprungslandet verkar många ha bevarats. Jakobstads motormuseum har en okomplett som åtminstone för tillfället inte är till salu. Nu är planen att sätta in motorn från en fyrahästars Archimedes Penta utombordare i stället. Den skall gå att få på plats i originalmotorfästet utan att förstöra något. Helst hade jag hittat en Electrolux Penta E-7 som har centrifugalkoppling, något som fanns i originalet och skulle vara en behändig egenskap. Dessvärre har jag inte snubblat över någon sådan heller så plan B håller än så länge.

Nu har jag separerat däcket från skrovet för att komma åt att reparera en del skador som skotern fått under årens lopp.

Några sprickor i både skrovet och däcket har tidigare ägare reparerat från utsidan, lite slarvigt och utan att slipa bort gelcoaten först. Det var bara att sticka in  morakniven och klösa bort de gamla lagningarna. Nu när man har en chans att komma åt så kan lagningarna göras om från insidan. Samtidigt tänkte jag förstärka det äggskalstunna, ca 3 mm spröda glasfiberskrovet lite. Det blir också enklare att passa in motorn på motorfästet innan  halvorna fogas samman igen. Det blir allt en del aluminiumsnickeri innan motorn sitter där den skall.

undertill

Klassisk konstruktion med köl genomgående axel och ett litet roder. Bakom roderaxeln sitter ett litet rör för avgasutsläppet. Ytbehandlingen lämnar en del övrigt att önska. Skotern är ommålad och det nya färglagret flagar friskt, bara att slipa och måla, slipa och måla… Botten har varit kritvit, överdelen har varit den mörkröda färg som fogmassan i skarven mellan skrov och däck har. Skall försöka komma så nära original som möjligt.

Found this Amanda Water Scooter at an Finnish auction site a few years ago. Turned out to be a rarity from the late 1950’s made by the Vincent motorcycle factory. I bought it without the nowadays rather rare engine. So far I haven’t succeed to find a original replacement, so for now I will use the engine from an aircooled outboard engine mated to the original propeller axle. Otherwise the scooter will be restored to it’s original appearance as far it’s possible.

Att gå hamnvakt är också båtliv

Jag har ynnesten att bo bara två kilometer från båthamnen. De som har båtplats i Vestervik är förpliktigade att dela en vaktnatt per sommar med någon annan båtplatsinnehavare. Jag och min broder brukar dela på en natt. Vanligtvis brukar jag som den kvällsmänniska jag är ta nattens första halva. Brorsan som är en aning mer morgonpigg sköter morgonpasset. I fredags var det då dags. Jag hårdmekade med Faderullan kvällarna före för att få henne klar så hon kunde sjösättas under vaktpasset. Har vaktakt någon sommar utan att ha den egna båten sjösatt och det brukar kännas en aning omotiverande att bara vakta andras skorvar. Passet börjar klockat tio på kvällen och båten blev klar 21:15!

Kl 22:01 gled hon av trailern och ned i det spegelblanka Strömsösundet. Motorn startade genast och efter en stunds varmkörning var det bara att sätta i växeln och köra iväg. Med mina förpliktelser som hamnvakt i tankarna tog jag ingen längre provtur direkt. Jag åkte bara runt hamnpiren till båtplatsen. Det skall erkännas att jag hade mina dubier om huruvida backslagets stefa-packning (packbox för mina rikssvenska läsare) skulle hållas på sin plats. Förra gången kom den ju ut redan när jag provkörde hemma i båtskjulet. Men hittills ser det bra ut, oljenivån är där den skall och inget hade läckt ut.

Under det att jag höll ett öga på moppeungdomarna som satt på en brygga och kontemplerade livet ur ett tonårsperspektiv förtöjde jag för natten och satte upp kapellet. Sedan var det bara att helhjärtat ägna mig åt mitt uppdrag. Moppegänget drog iväg varpå ingenting hände. Ingenting fortsatte med obändig intensitet att hända hela resten av vaktpasset. Jag vandrade runt på bryggorna och betraktade de olika båtarna och kunde konstatera att jag och brorsan antagligen har de äldsta båtarna i hela hamnen, Faderullan är byggd på mitten av femtiotalet och brorsans snipa är antagligen i den åldersklassen den med. Resten av båtkollaget består troligen till 80% av märkena Buster, Rönnqvist, Paro, Finnmaster, Amt och en samling likartade moderniteter. Utmärkta båtar, men med begränsad attraktionskraft på undertecknad som gärna släpper mig förtjust i lite äldre stuk.

Vädret var det för övrigt inget fel på.

hamn2015

På lördagen tog jag en liten tur med båten och allt verkar fungera som det skall. Hoppas det håller i sig…

Att mecka med backslag är också båtliv

Allt var klart för Faderullans sjösättning. Jag hade lyft i paketet med motor och backslag, kopplat alla slangar, wirar och kablar. Jag tänkte passa på att justera lite tändläge och tomgång medan båten stod bekvämt bredvid verkstaden. Jag lyfte in en låda bredvid motorn och fyllde den med kylvatten. Jag startade motorn och lät den gå medan jag riggade till stroboskoplampan som behövs för tändjusteringen. Tändningen behövde verkligen sin justering, den var nästan fem grader för sen. När tändningen var perfekt så steg tomgångsvarvet en aning så jag fick justera den också. Efter en massa finlir med de dubbla förgasarna gick motorn vackert som aldrig förr.

Jag lutade mig ut över aktern och betraktade förnöjt hur kylvattnet rann ut genom avgasröret i en så jämn ström som det bara kan när man fått till en jämn och lagom låg tomgång (vi motornördar kan njuta av lite andra saker än vanliga nördar).

Nöjd och i fröjd stannade jag motorn och kollade i värmeväxlaren hur det stod till med kylarvätskenivån, den var till full belåtenhet. Likaså var motoroljan. Alla vätskor var sunda och hade rätt färg och doft. Jag drog också upp oljestickan till det hydrauliska backslaget. Nivån var väl låg, men det var väntat eftersom motorn nyss varit igång och oljan hade letat sig till kylare och andra ställen där den skall vara. Fram med oljeburken och den lilla tratten för att fylla på några deciliter. Just då föll blicken ner mellan backslaget och motorbalkarna. Där nere i kölsvinet blänkte det fanimej av röd automatlådeolja! Bara att konstatera; backslaget läcker i packboxen vid den ingående axeln. Igen.

Detta stycke och ett till kunde utan vidare fyllas med att återge de nattsvarta negativa tankar jag tänkte och den svavelosande harang jag undslapp mig. När harangen så småningom upphörde packade jag ihop för kvällen och gick in och tittade på tv.

Någon dag senare vinschades backslaget ut och med hjälp av en skottkärra åkte det in i verkstaden med packboxen före. Detta gjutjärnsmonument till backlsag väger 99 kilo, men med hjälp av min kvarvarande upprördhet lyfte jag egenhändigt upp det ur skottkärran och lade det på arbetsbänken. Det visade sig att packboxen jag monterat i våras hade krupit ur sitt läge och därmed börjat läcka. Efter lite letande i kontaktnätet fick jag tag på en hängiven biodlare(!) i Karleby som var expert på den här typen av backslag. Somliga har stor bredd på sina kunskaper och talanger. Konsultationen resulterade vetskap om den troliga orsaken till haveriet och råd om vilka justeringar, rengöringar, mätningar och kontroller som måste till. En övertrycksventil återupplivades och ett oljefilter rengjordes. Lite nya o-ringar fick skaffas, en packning till ventilhuset fick jag knacka till på egen hand och en ny packbox ligger på bordet.

sommarprojekt

Just nu skall det vara klart att sätta packboxen på plats. Jag har också fixat till en anordning med hjälp av en rejäl borrmaskin och lite skrotdelar så att jag kan provköra backslaget på arbetsbänken innan jag lyfter det på plats i båten igen.

Man får göra en vördnadsfull hattlyftning åt Gummi-Järvinen och Vuorenmaa Oy som plockar fram o-ringar och packboxar i obskyra tumsstorlekar som om det gällde ett paket smör vid lanthandeln. Allt har hittills funnits i hyllan och har levererats tillsammans med goda råd och inte minst till facila priser.

En oliktänkares sjösättning

Det bör inledningsvis nämnas att jag är i min andra semestervecka och har faktiskt vant mig av med arbete. Åtminstone sådant arbete som innebär medkänsla och empati gentemot aktieägarna i företaget som annars låter mig komma dit varje vardagsmorgon. Dagarna flyter nu på med stugliv och lite småprojekt hemmavid.

Efter en lyckad dag med gräsklippning och några timmars båtpyssel kände jag att det skulle sitta fint med en liten cykeltur i den svala aftonen. Jag besökte grannstadsdelens lilla hamn för att titta på båtbeståndet därstädes och kanske få lite inspiration inför den kommande sjösättningen av Faderullan. När jag stod där och med tindrande ögon betraktade en elegant kabinbåt i mörk mahogny svängde ett udda ekipage in på parkeringen.
En bärgningsbil, en sån där med ett flyttbart flak som man fäller ned och drar upp bilar på med hjälp av en vinsch. På flaket stod en båt på en trailer, ekipaget stod bakvänt på flaket. Båtmodellen är mig mycket bekant, jag själv tillverkat ett antal snipor av modell Botnia 23 i mina dagar. Vet inte om det strider mot etikettreglerna att transportera en båt med aktern före, men kanske det var mer praktiskt att få upp båten och trailern på flaket på det viset. Flaggan satt i alla fall på plats i aktern. Jag antog att man nu tänkte rulla av trailern på parkeringen, koppla den bakom bilen och backa ned båten i sjön.

Det hade inte båtens ägare tänkt sig. I stället backades bärgningsbilen ned till vattnet, flaket med sin bakframvända (i den här situationen i alla fall) trailer gled sakta ned från bilen tills lutningen var lagom. Sedan rullades trailern och medföljande båt ihållna av bärgningsbilens vinsch ned i vattnet med fören före.

I det här skedet började problemen. Trailern rullade helt enkelt inte ut på tillräckligt djupt vatten för att båten skulle flyta fritt och kunna ta sig förbi trailerns vinschställning, den där lite lutande stolpen som finns längst fram på alla båttrailers. Kaptenen travade runt på båten och försökte gunga och rucka båten av trailern som befann sig under vattnet. Språkbruket blev efterhand mer livfullt och högljutt. Efter en stund drog flickvännen som hittills stått maktlös på stranden av sig byxorna och vadade ut för att försöka baxa båten av trailern. Hon visade sig vara en intensiv och initiativrik dam, men hon var inte stark nog för att med sina bara händer lyfta en tjugotrefots snipa av trailern.

Nu följde ett ögonblick av kontemplation varpå motorn startades och kapten försökte på så sätt fösa ut trailern på djupare vatten, med klent resultat. Antagligen spjärnade trailerns draghandske mot stenarna i djupet. Det blev taktikbyte igen, nu försökte kapten backa båten av trailern, eftersom propellern befann sig nätt och jämnt under vattenytan blev inte den manövern helt lyckad den heller. Slutligen gav ena sidostödet på trailern vika och båten kom så pass på snedden att den under diverse obehagliga ljud gled ut på fritt vatten! Halleluja! Lite våld och sönderbrutna grejer löser vilka problem som helst.

Det kan hända att jag sjösätter Faderullan i morgon. Det kommer att ske på det normala sättet; trailern bakom bilen och sedan backas ekipaget varsamt ned mot vattnet så båten får glida i under (förhoppningsvis) lyckosamma manövrar och kanske rent av med flaggan i topp…

Tomgång!

Lite möda och en gnutta besvär har ägnats Faderullans tomgång på sistone. Riggade upp motorn i testbänken med de nygamla Solex-förgasarna och gjorde ett startförsök. Man kan lugnt säga att motorn inte gick bra, den krävde omåttliga varvtal för att hållas igång och man fick hela tiden jobba med gasen för att den inte skulle stanna. Allt tydde på att den ena förgasaren inte förgasade som den skulle. Det här var ju väntat, förgasarna låg i en låda med reservdelar som jag kom över för några år sedan. Jag skruvade av locken på förgasarna och kunde konstatera att de visserligen var likadana men troligen av olika årgång. Detta spelar nu ingen större roll eftersom de i övrigt var identiska. Bortsett från att den ena innehöll allehanda avlagringar och skräp vill säga.

Efter en session med en halv burk förgasarrengöringssprej, blåsning med tryckluft och lite rengöring med hjälp av en stålborste i Dremeln blev det rent och fint igen. Att få tag i nya packningar i rappet var inte att tänka på, fram med råmaterial, hålslag och skalpell var det enda raka.

packningsverkstad

Med nya packningar var det bara att skruva ihop alltsamman. Efter lite justeringar fick jag till en stabil tomgång där motorn genast reagerar om man skruvar på endera luftmängdsskruven eller blandningsmunstycket på någondera förgasaren. Enligt Uthus-Björn så skall en sån här motor gå ojämnt jämnt, eller var det jämnt ojämnt? Jag minns inte vilket. Han får avnjuta följande videosnutt och fälla ett avgörande. Det ganska korta avgassystemet ger en lite skarp ljudbild. Men å andra sidan körde jag båten ett par säsonger på samma sätt; en halv meter gummislang utan ljuddämpare.

https://www.youtube.com/watch?v=8oqVhqD0-OA