Ack Viola!

För några år sedan köpte den gode Björn i uthuset en båt vid namn Viola, hon var en sorglig bortglömd uppenbarelse som växt in i en skogsbacke. Hon skulle bli organdonator till drevet på Björns dåvarande båt. Han plockade åt sig det han skulle ha och jag fick ta hand om sätena innan resten sågades i bitar och fördes bort.

Nu i vår har jag lyft ut de gamla bilsätena ur Faderullan för att ge plats åt Violas gamla säten. Eftersom de är en aning bedagade efter åratal i skogen under en trasig presenning fick jag plocka fram skrapan och slipmaskinen. Att jag en gång tog mig tid att tillverka en tvåhandsskrapa med fäste för varmluftpistolen fyller mig i dag med storartad självgodhet och kanske en lätt släng av hybris. Det verktyget gör att man kan skrapa bort flera lager gammal lack med några få lugna drag med skrapan. När lacken är bortskrapad är det en enkel match att slipa fram den där fina mahognyytan med slipmaskinen.

SONY DSC

Efter ett par timmar i verkstaden börjar det ena sätet vara klart för bets och lack. Det andra sätet får vänta till nästa garagesejour.

Annonser

Det våras för vattenskotern Amanda

*Scroll down for summary in english.

Eftersom det är kallt och ruggigt ute i båtskjulet passar det utmärkt att pyssla i det uppvärmda garaget i stället. Före jul bar jag in mitt vinterprojekt, vattenskotern Amanda. Den har skymtat på den här bloggen tidigare, den inköptes för några år sedan, halvt i blindo genom auktionssajten huuto.net. Jag satt uppe en lördagsnatt under avklingande nykterhet och lade ett bud bara på skoj. Det hela glömdes bort ända tills jag fick ett mejl som meddelade att jag som ensam budgivare hade vunnit auktionen.

helbild

Det var en ömklig manick som töade fram efter hämtresan som företogs under rikligt snöfall. Jag köpte skotern i tron att det var en sån där som fanns på sjuttiotalet och hade en utombordare på aktern. När jag fick se den insåg jag att den här har inombordsmotor. Det skulle visa sig att det var en Amanda Water Scooter tillverkad av motorcykelfabriken Vincent i England. Den tillverkades i ett par tusen exemplar under senare hälften av femtiotalet. Den insikten förde med sig att jag inte hade hjärta att göra annat än att få till en renovering så nära originalet som möjligt.

Jag har nu låtit åren gå i hopp om att hitta en originalmotor, en en- eller tvåcylindrig luftkyld tvåtaktsmotor som även fanns på en del samtida trädgårdsmaskiner. De här motorerna verkar inte har varit vanliga i våra trakter och inte ens i ursprungslandet verkar många ha bevarats. Jakobstads motormuseum har en okomplett som åtminstone för tillfället inte är till salu. Nu är planen att sätta in motorn från en fyrahästars Archimedes Penta utombordare i stället. Den skall gå att få på plats i originalmotorfästet utan att förstöra något. Helst hade jag hittat en Electrolux Penta E-7 som har centrifugalkoppling, något som fanns i originalet och skulle vara en behändig egenskap. Dessvärre har jag inte snubblat över någon sådan heller så plan B håller än så länge.

Nu har jag separerat däcket från skrovet för att komma åt att reparera en del skador som skotern fått under årens lopp.

Några sprickor i både skrovet och däcket har tidigare ägare reparerat från utsidan, lite slarvigt och utan att slipa bort gelcoaten först. Det var bara att sticka in  morakniven och klösa bort de gamla lagningarna. Nu när man har en chans att komma åt så kan lagningarna göras om från insidan. Samtidigt tänkte jag förstärka det äggskalstunna, ca 3 mm spröda glasfiberskrovet lite. Det blir också enklare att passa in motorn på motorfästet innan  halvorna fogas samman igen. Det blir allt en del aluminiumsnickeri innan motorn sitter där den skall.

undertill

Klassisk konstruktion med köl genomgående axel och ett litet roder. Bakom roderaxeln sitter ett litet rör för avgasutsläppet. Ytbehandlingen lämnar en del övrigt att önska. Skotern är ommålad och det nya färglagret flagar friskt, bara att slipa och måla, slipa och måla… Botten har varit kritvit, överdelen har varit den mörkröda färg som fogmassan i skarven mellan skrov och däck har. Skall försöka komma så nära original som möjligt.

Found this Amanda Water Scooter at an Finnish auction site a few years ago. Turned out to be a rarity from the late 1950’s made by the Vincent motorcycle factory. I bought it without the nowadays rather rare engine. So far I haven’t succeed to find a original replacement, so for now I will use the engine from an aircooled outboard engine mated to the original propeller axle. Otherwise the scooter will be restored to it’s original appearance as far it’s possible.

Att bygga trappa är också stugliv

Så här års är det inte så lockande att åka ut till stugan för att sitta vid den istäckta fjärden i snöyran och snörvla. Men man kan ägna sig åt stugliv hemma i garaget också. I huspaketet fanns det med en trappa upp till loftet. Den var inpackad i plast och inlyft i den gamla stugan. Där hade den legat i nästan tio år. När vi tog plastförpackningen av vangstyckena kunde vi konstatera att den formen av förvaring inte hade varit idealisk, fukt hade letat sig in i plastförpackningen och limträets fogar hade släppt och svartmögel hade fått fotfäste.

Som tur var hade själva stegbräderna klarat sig mycket bättre så de kunde användas när en ny trappa skulle byggas. Det gav också fördelen att vi kunde välja lutning och placering enligt egna önskemål. Den gode vännen och snickaren Elmer vidtalades och han fixade till nya vangstycken. För mig återstod bara att måla vangstyckena och montera ihop trappan, eller stegen. Lutningen är rätt brant men det är mest vår vigulanta dotter som kommer att bebo sovloftet och stugan är inte stor så nu tar trappan mindre utrymme än den ursprungliga hade gjort.

Dags att städa

Jag köpte vårt nuvarande residens år 1990, då var jag ännu singel. På bakgården stod några gamla uthus. Det ena, det mindre var ett kombinerat utedass och vedlider i synnerligen fallfärdigt skick. Det andra var lite större och hyste lite gamla grejer som förra ägaren lämnat kvar. Jag fyllde på med mina egna grejer. Taket läckte så jag fixade det hastigt med lite takplåt från en riven lada. Tanken var att rucklet skulle få stå några år för att sedan rivas.

Tio år senare när renoveringen av residenset vidtog fylldes uthuset med allehanda byggtillbehör som behövde tak över huvudet. År 2001 när vi grävde ned rören för residensets jordvärme fick det mindre uthuset en något ovärdig hädanfärd när grävmaskinisten helt sonika satte skopan genom ena väggen och lyfte det hela på ett återvinningsflak och plattade till det till i stort sett ingenting. Det större uthuset fick stå kvar eftersom det nu hyste allahanda byggmaterial. Och grejerna som gårdens tidigare ägare lämnat efter sig. Och grejerna jag hade med mig när jag köpte stället. Och grejerna som jag fyllt på med under åren. Tanken var att det skulle rivas när vi flyttat in i det nyrenoverade residenset. Det gjorde vi ungefär år 2002.

Nu är det år 2015 och rucklet står fortfarande kvar. Att ta sig längst in för att leta efter något har varit ett klivande och klättrande över allt det där ovannämnda. Byggnaden är ingen prydnad, vare sig för oss eller grannarna. I något skede målade vi de två väggar som vi normalt ser röda med vita knutar. Baksidan och ena gaveln har den obestämbara ljusa flagnande färg som det alltid haft.

Men nu har vi bestämt oss. Till våren skall rucklet rivas. En ny byggnad med samma yttermått skall resas. Den skall bestå av en del för trädgårdsredskap och en del som skall vara lite av ett sommarrum och en förlängning på terrassen framför. Långväggen bjuder nämligen på en avskild solig plats utan insyn från vägen och grannar.

Men först skall det tömmas!

liderligt

Första vagnslasten börjar vara klar. Det gäller att sortera innan man åker iväg till återvinningsstationen. Nu är vagnen fylld med gammal hushållselektronik och brännbart avfall. Nästa blir antagligen trä och metall. Gissar att jag får köra några vändor till återvinningen innan uthuset är tömt. Får snart ta på mig bygghjälmen, är lite rädd att det är skrotet där inne som håller byggnaden upprätt…

 

Lyckan är en svänghjulskåpa

När man annars är välförsedd med sådant som gör livet lyckligt så blir kraven med årens lopp mindre men mer specifika. På sistone har jag haft en del bryderier med svänghjulskåpan på min båt. Det är den hemmagjorda anpassningen som sitter mellan svänghjulskåpan och kopplingen som ställer till med problem. Anpassningen är tydligen inte riktigt centrerad vilket leder till vibrationer och därmed till att axeltätningen i kopplingen ger upp och börjar läcka. Jag har under våren stått i beråd att åter en gång kapa upp anpassningen för att försöka mäta in den ännu noggrannare än tidigare. Någon tiondels millimeter fel i centreringen räcker för att vibrationer skall uppstå.
Så av en slump råkar man komma över en fabrikstillverkad bättre begagnad svänghjulskåpa som råkar passa mellan min motor och den lite udda kopplingen! Plötsligt är man fri från bryderierna, nu står bara bristen på sex skruvar i tumsstorlek i vägen för att motorn och kopplingen åter skall förenas med varandra, denna gång helt linjärt dessutom. Hurra!

kopplingskapa

Till höger på bilden min gamla kopplingskåpa som har fyra fästbultar, på den sitter sedan problemet, en anpassning som har fyra bulthål mot svänghjulskåpan och sex bultar som skall passa mot kopplingen, den ena av de sex bultarna har dessutom lossnat i hanteringen. Till vänster den nyinskaffade som har sex stycken bulthål som passar direkt mot kopplingen. Det var länge sedan jag gett upp hoppet om att hitta en dylik kåpa. Tydligen ligger det något i floskeln om att man aldrig skall ge upp…

Autodidaktik är dyrt

Min envishet när det gäller att lära mig saker på egen hand kostar mig en del möda och någon tia ibland. Jag har länge drömt om att kunna fixa till mina propellrar och utombordare som varje sommar har omild kontakt med den österbottniska skärgårdens stenar. För att kunna göra de här reparationerna borde man äga utrustning och färdigheter för att svetsa i aluminium. För länge sedan skaffade jag en liten rulle aluminiumtråd till min migsvets, lite senare skaffades en engångsflaska med argon-gas. I dagarna var det så dags att göra ett försök.

Grävde fram den gamla Kemppin och konstaterade att den lilla rullen med aluminiumtråd inte passade på svetsens spolhållare. Rådbråkade geniknölarna och efter en stund hade jag gjort en egen hållare med hjälp av en byggvinkel, en skruv och ett par spännbrickor.

spolhallre

Efter några små försök noterade jag att hastighetsreglaget för trådmatningen inte fungerade i alla lägen, jag måste alltså använda lite för stor eller lite för liten hastighet på trådmatningen, i idealläget fungerade det inte. Efter lite mekaniskt arbete och en halv burk kontaktsprej i potentiometern blev allt som nytt igen. Jag gjorde några försök på några gamla aluminiumdelar som låg och skräpade i garaget. Det blev inte riktigt bra, svetstråden kom fortfarande ut lite hackigt. Jag surfade igenom hela internet och kom fram till att trådledarröret i svetsslangen måste bytas till ett teflonrör. Den lokale svetstillbehörsbutiken hade tyvärr inte rätt rör i lager, men lovade beställa hem den med det snaraste. Han har fortfarande inte hört av sig och på vägen utanför garaget hörs det karakteristiska skramlande ljudet av båttrailers på väg ned till hamnen.

Dags för plan B, jag skaffade några aluminium-stickor till invertersvetsen och svetsade fast en bit på fenan som slagits av när Evinruden använts som ekolod. Resultatet förmår inte ens tre lager grundfärg* dölja. Att lära sig medan man arbetar är inte så lyckat, resultatet ser ut som hönsskit, det blev en hel del slipande och pånyttförsökande. Men den sitter där. Tills jag hittar någon ny sten vill säga. Propellerskadorna är små och får vänta tills mig-svetsen är klar för aluminium.

fena

* Grundfärg, det borde ju betyda att den skyddar mot grundstötning. Jag sprejar på ett lager till…

Glåmig november

Det är grått och mörkt där ute. Lite blötsnö reflekterar visserligen det lilla ljus som finns men solen vägrar träda fram. Det närmsta jag sett av den himlakroppen på ett bra tag är en molntapp i bakljus ovanför grannens garage.

ljusglimtNovember och december är i allmänhet tröga månader för min del, efter en lång arbetsdag hamnar man oftast i soffan med en bok eller framför tv’n. Kanske är det en släng av kaamos-depression. Nu i veckoslutet har jag i alla fall tagit mig ut i verkstaden för att fixa lite med båten. Där kom jag att ta en titt på solfångarens nya fläkt som jag monterade i slutet av förra månaden. Den datorfläkt jag tidigare använt hade lite för låg kapacitet. Vid ett besök på Biltema hittade jag en kanalfläkt som åtminstone på pappret har mer luftflöde. Samtidigt passade jag på att montera ett riktigt luftspjäll med spjällmotor. Min tidigare lösning med flaps höll inte alltid emot när vinden tryckte på, med följden att kalluft pressades in via panelen och kylde verkstaden när det som minst behövdes. Och här återkommer vi till novembers glåmighet. Det finns också en timräknare som räknar hur många timmar fläkten går. Under november har solen belyst panelen med sådan intensitet att systemet startar under två timmar. I praktiken kan man anse att verkstadsgaveln under denna månad haft två soltimmar. Inte konstigt att man känner sig en aning grå…

solfläkt