Mera av mindre arbetsmiljö

I mars skrev jag om ett bygge där bekvämligheterna var under all kritik. Dagens presentation gäller ett bygge i grannkommunen till det förra. Denna gång gäller det Nykarleby stads omgivningar. Här byggs skolan ut med mera utrymme för skolan och dagiset. Bygget i sig är det riktigt bra ordning på. Saker och ting sker med ordning och reda. Det är som vanligt de sanitära förhållandena som är nämnvärda i all sin frånvaro. Jag har sagt det förr och det tål sägas igen; i byggbranschen är det normalt och acceptabelt att man blir en aning skitig. Det går helt enkelt inte att bygga hus utan att det blir dammigt av betong, gips och spackel. På bilden ser man hur dammet ligger tätt i luften när golvkillarna slipat betonggolven innan de förbereder för mattläggning.  Toaletten på platsen har man antagligen ropat in på auktion när något skogshuggarteam gått i konkurs. Åtminstone tyder arkitekturen på skogshuggarläger anno 1976. Det är helt enkelt en robustare föregångare till de bajamajor som ställs ut vid festivaler och andra evenemang numera. Den är försedd med handfat med en vattentank ur vilken man skall kunna pumpa tvättvatten med hjälp av en fotpump. När man jobbar på byggen är det en hygienprincip att man av förekommen anledning borde tvätta händerna både före och efter själva toalettåtgärden. Här blir man dessvärre utan vatten trots frenetiskt trampande på pedalen.

dasse

Jag frågade a byggmästaren och huvudentreprenören (en och samma person) var man kan tvätta upp sig en aning på det här bygget. – Jaaa, det är lite dåligt med det just nu. Men det finns en slang som murarna använder, man måste gå till dagiset på granntomten och öppna en ventil bara. Och så kan det ju ju finnas någon hink med vatten någonstans man kan använda. Nedan en bild på den tilltänkta hygieninrättningen.

tvattstall

Jag förmådde inte annat än skratta åt eländet, rycka på axlarna och bege mig till det närbelägna café’t där jag tvättade upp mig för hemfärden. Egentligen hade det varit på sin plats med en rejäl uppsträckning och inlevelsefullt hot om anmälan till arbetsskyddsmyndigheterna. Jag tycker det är riktigt dålig respekt gentemot de som jobbar på bygget, som uthärdar damm och oljud och inte ens bjudas möjlighet att på ett värdigt sätt få tvätta upp sig innan de åker hem för dagen. Motsvarande förhållanden på ett kontor eller en fabrik skulle utan tvekan leda till arbetsstilletånd, mediarespons och inblandning av myndigheter.

Fan vad jag blir trött på byggbranschen ibland…

PS. Det här är ett extremfall, oftast finns det rätt hyggliga faciliteter på byggen av i dag. Dessvärre tycker jag mig ana att fall som det här dyker upp oftare än förr.

Nedan länkar till ett par andra liknande fall jag skrivit om:

https://uupee.wordpress.com/2015/03/11/arbetsmiljo-ar-2015/

https://uupee.wordpress.com/2011/11/28/dagens-sociala-utrymme/

Annonser

Arbetsmiljö år 2015

Jag har ungefär 28 år bakom mig i byggbranschen. Dessutom några sommarjobb under min utbildning. Mitt andra sommarjobb var som byggdräng när man byggde Ostrobotnia Päls’s lager och kontor. Där huserar numera Wärtsilä. De sociala utrymmena utgjordes av en barack som var uppdelad i fikarum och omklädningsrum. En bit bort i skogsbrynet hade ett utedass byggts. De anspråkslösa faciliteterna var väl städade och fyllde sin funktion. Det här torde ha varit sommaren 1981.

Nu, många år senare har jag sett fler fikabaracker än jag kan räkna till. Standarden har höjts en aning under åren. Utedassens tid är förbi, nu finns det oftast en normal vattenklosett, rinnande varmt och kallt vatten i tvättfaten och vanligtvis finns det tillgång till dusch. Oftast är duschhörnan belamrad med olika redskap, målarna gillar att tvätta sina prylar där, men duschhörnan finns där och är oftast användbar. Klädskåp att förvara sina kläder i finns också.

Men så finns undantagen. Som det här renoveringsprojektet i centrala Jakobstad. Här finns inga baracker på gården. Här fikar man i dammet, oljudet, ja man sätter helt enkelt in bord i en lägenhet någonstans i bygget. Det finns inte en ren, dammfri plats att sätta ifrån sig sina ytterkläder. Allt man vidrör är dammigt. Elektrikerna på det här bygget har blivit tilldelade ett källarutrymme där det borras, muras, målas och arbetas. Där, mitt i kaoset står deras bord med en dammig kaffebryggare och ett paket med pappersmuggar.

fikarum

Toaletten är i praktiken ett utedass som står nästan ute på gågatan. Väggarna är oisolerade och gjorda av enkel osb-skiva.

toaute

Inredningen är påver, en naken lampa i taket kopplad till en skarvsladd, ett tvättfat med enbart kallt vatten och ett golv som av någon anledning är blött, antagligen läcker de tillfälliga rören.

toa

Och så undras det över varför så få vill utbilda sig till byggbranschen nuförtiden. Det räcker antagligen med ett sommarjobb eller prao på ett sådant här ställe för att motivera vilken framsynt yngling som helst att utbilda sig till något annat i stället.

Det är efter några dagar på sådana här byggen som jag börjar kolla jobbannonser på nätet och uppdatera min cv med de senaste fjorton åren…

Brottsoffer!

När jag efter ett par mötesdagar i Tammerfors återvände hem till trygga Vasa insåg jag genast att jag blivit utsatt för ett brott av grövsta slag! På järnvägsstationens parkering stod min bil förutan sina för året nyinköpta navkapslar! Där stod nu bilen med sina blottade rostiga fälgar fullt synliga för omvärlden.

brottsoffer

I skydd av novembermörkret blev jag alltså tvungen att smyga mig hem med detta estetiska handikapp och lyte, en sträcka på inte mindre än sju och en halv (7,5) kilometer. Nu är bilen inkörd i garaget och jag har tagit till en nödlösning. På min stolta italienska springare har jag satt en omgång navkapslar som lämnat över när vi bytte bort Min Älskades gröna Peugeot. Att sätta peugeotkapslar på en äkta Fiat kan verka helt fel och förkastligt, men samma bilmodell finns ärligt talat både som Fiat, Peugeot och Citroën så man får väl ta den smällen.

Man får väl hoppas att navkapslarna i fråga hamnar på någon bil som ännu bättre behövde dem. Om stölden utfördes av någon familjeförsörjare i ekonomiskt trångmål som sålde stöldgodset torde det monetära värdet ha räckt till några hemgjorda matportioner i en fattig familj.

I min stormiga ungdom när det där med bilar var mycket viktigare hade mina fälgar varit renslipade och omsorgsfullt målade, kanske rentav i två färger. Numera är det mest en fråga om att åtminstone framkalla en illusion av ordning och reda…

Produktplacering

Att göra smygreklam genom att exponera produkter i filmer är inget nytt. Varje James Bondfilm är fylld med mobiler, klockor och bilar som visas lite längre i bild än nödvändigt för att vara uppbyggligt för handlingen.

I böcker är det inte ett lika vanligt och sällan riktigt omfattande fenomen. Men boken jag läste för ett tag sedan tog nya rekord. Boken är en deckare skriven av en populär norsk författare. Eftersom jag i ett tidigt skede i boken lade märke till att det tydligen var väldigt viktigt att nämna ett för handlingen helt oväsentligt föremåls märke och modell på ett rätt klumpigt sätt bestämde jag mig för att göra en oempirisk undersökning.

På bokens sista blad drog jag ett streck varje gång ett varumärke nämndes utan att det hade varit nödvändigt för handlingen. Man kan ju skriva att NN tände en cigarett, det kan knappast vara nödvändigt att skriva vilket märke det var, speciellt inte om det inte behövs för pusslet i deckaren. Och varumärken finns det i boken. Det var hushållsapparater, klockor, bilar, glasögonbågar, cigarettmärken, drycker, dataspel och allahanda grejer som det nödvändigtvis skulle anges märke och ibland modell på. Jag silade bort några där varumärket kunde ha betydelse i handlingen eller för att placera ägaren/bäraren i en viss social status.

På bokens lite drygt 600 sidor räknade jag till 26 varumärken som nämndes utan att det hade varit nödvändigt. Av dessa nämndes sex stycken specifikt med märke och modell. Jag kan ju inte veta hur många av dessa som är marknadsföring eller om författaren bara råkar vara  så intresserad av kapselkaffebryggare att de måste anges med märke och modell.

Produktplacering är kanske tidens melodi och något vi får lov att väja oss vid i simplare litteratur. Men å andra sidan tycker jag att det är en aning småsnålt och girigt av en storsäljande författare och hans förlag att håva in lite extrafyrk på det här sättet.

Incommunicado

Början av veckoslutets resa till Kuopio gav mig en känsla av att något var riktigt fel, ungefär som en oförklarlig aning av att man har glömt gylfen öppen och på något sätt är handlöst oförmögen att göra något åt situationen. När vi färdades genom Laihela lade jag märke till att jag inte fått med mig min telefon! Därav den underliga känslan. Hela världen skulle alltså vara isolerad från mig under dryga två dygn!

Efter upptäckten av detta faktum gick jag igenom en hel mängd känslotillstånd. Inre och yttre tomhet, kallsvett, media-abstinens, väderspänning och i min panna pulserade en blodåder intensivt. En stund senare när allt detta lättat en aning kunde jag åter tänka rationellt. Att kräva att en hel buss med folk skulle återvända och göra en extra femtio kilometers tur- och returresa var inte att tänka på. Att låna telefon av Min Älskade eller Dottern för att kunna fotografera, uppdatera sig på olika media, dagstidningar och forum och via gps orientera sig under resan hade väl fungerat. Men jag bestämde mig för att klara mig helt och hållet utan telefon! När jag väl tagit beslutet lättade symptomen sakta under resans gång.

Plötsligt insåg jag att det gick alldeles utmärkt att bara titta ut genom bussfönstret och njuta av hur den österbottniska slätten övergick i mer kuperat skogslandskap och när sjöarna började dyka upp mellan träden blev det hela en sann njutning. Ett tag saknade jag möjligheten att fotografera. Men snart lärde jag mig njuta av att detta var bara vi där i bussen och vyerna var bara våra i just det ögonblicket. När vi stannade till för kaffe och mat slapp man det tvångsmässiga kollandet på facebook, vädersiter och nyheter. I stället hade man ro att titta omkring på platsen och människorna. Människor är trevliga att betrakta, det skall ni pröva på någon gång. Samma fröjd fortsatte resten av dagarna, man hade mycket mer tid att ta in det man egentligen höll på med.

Jag skall fanimej glömma telefonen lite oftare!

 

Börjar tröttna på det här med SMS

Att kommunicera via textmeddelanden verkar passa den blyga finska folksjälen, man slipper personlig kontakt, man hinner tänka efter innan man svarar och därigenom känner man att man har kontroll över konversationen. Själv brukar jag tappa tålamodet efter tre fyra textmeddelanden i ett ämne och ringa upp vederbörande och reda ut det hela med ett kort och effektivt samtal i stället. Att konversera medelst sms-pingpong tar halva dagen och leder till en massa avbrott i det man håller på med speciellt om man vill vara artig och svara inom rimlig tid.

Om man som jag ofta gör, håller på men något som kräver min koncentration eller något som inte blir bättre av en massa små avbrott är sms-konversation som en vårta i arslet.
I Söndags råkade jag ut för en riktig sms-galning. Jag har lite överskott på prylar som jag annonserat ut på lämpliga sälj-siter. Jag stod i beråd att laminera lite glasfiber och hade precis tagit på mig gasmask och gummihandskar för att blanda till en sats polyesterharts när telefonen plingade till. Drog av mig ena handsken och svarade iförd gasmask på meddelandet innan jag blandade till smeten. I det skedet har man nått punkten där återvändo är utesluten, härdningsprocessen är inledd och man måste använda hartset innan det blir geléaktigt.

Under arbetets gång hörde jag att telefonen sms-klämtade till flera gånger. Jag avbröt naturligtvis inte arbetet utan kluddade klart, rengjorde verktygen, drog av mig handskar och gasmask och gick ut i friska luften för att läsa vad som inkommit. Det var samma person som ställde en fråga per sms, han hade klämt iväg åtta meddelanden under mitt arbete med båtaktern. Det sista andades irritation över att jag inte svarat på de sju tidigare. Jag gjorde som jag brukar och ringde upp numret i stället, utan att få något svar. Jag suckade och svarade vänligt på de frågor som ställts via sms i stället. Detta resulterade i ett omedelbart svar med ännu fler frågor. Vederbörande svarade alltså inte i telefon men kunde sms’a hur mycket som helst. Jag svarade på de nya frågorna och påpekade att om han har fler frågor så får han ringa, jag har inte tid med sms-pingpong hela eftermiddagen. Svaret blev ett surt sms att jag får behålla min pryl vad han anbelangar. Kunden har alltid rätt…

Till min glädje skrev Helsingin Sanomats kolumnist Tuomas Niskakangas i dag att sms går mot en stilla död. Det tråkiga är att det hela i stället verkar spridas ut på en mängd appar som skall installeras i telefonen om man vill hänga med; Whatsapp, kik,viber,  snapchat, skype och allt vad de heter. Kanske man borde strunta i allt det där och på så sätt statuera att man har ett liv och inte är tillgänglig precis hela tiden…

Om det här med kvinnodagen

Det här inlägget är egentligen så fel, för det kommer ju från en man.

Den internationella kvinnodagen firas ju i dag. På sociala medier och bloggar läser man om hur kvinnor, mer eller mindre på allvar beklagar sig över att deras män går an precis som vanligt och gör det som de nu brukar på en vanlig lördag. Somliga tittar på sport i tv andra smyger ut i garaget för att fippla med någon gammal bil, en motorcykel eller båt eller bara slår dank i största allmänhet. Och nu är ju detta så fel på kvinnodagen! Kvinnorna i huset hade ju förväntat sig  frukost på sängen, bli bjuden på fin middag och till kvällen vill man halvligga i divanen i sällskap med en bok, ett glas vitt och en chokladask. Och visst, de flesta kvinnor är väl värda allt detta! Men morsdag är ju redan uppfunnen, likaså alla hjärtans dag, som för övrigt firades alldeles nyligen.

Men allt detta fick mig att fundera vad kvinnodagen egentligen är och vad den borde vara. Kvinnodagen initierades från början av en socialistisk organisation, ”Andra internationalen”. Sedan befäste FN dagen som en mer opolitiskt dag för jämställdhet. http://sv.wikipedia.org/wiki/Internationella_kvinnodagen

Och kanske är det så som den här dagen egentligen skall firas:
Vi borde ägna en tanke åt de kvinnor som inte får någon utbildning. De som inte äger rätten att själva välja levnadspartner. De som inte kan skilja sig på grund av att de därefter är fullständigt hjälplösa. De som behandlas som handelsvara. De som könsstympas. De som inte har någon talan. De som ….  -Ja fyll i själv, det finns ingen ände.