Det våras för vattenskotern Amanda

*Scroll down for summary in english.

Eftersom det är kallt och ruggigt ute i båtskjulet passar det utmärkt att pyssla i det uppvärmda garaget i stället. Före jul bar jag in mitt vinterprojekt, vattenskotern Amanda. Den har skymtat på den här bloggen tidigare, den inköptes för några år sedan, halvt i blindo genom auktionssajten huuto.net. Jag satt uppe en lördagsnatt under avklingande nykterhet och lade ett bud bara på skoj. Det hela glömdes bort ända tills jag fick ett mejl som meddelade att jag som ensam budgivare hade vunnit auktionen.

helbild

Det var en ömklig manick som töade fram efter hämtresan som företogs under rikligt snöfall. Jag köpte skotern i tron att det var en sån där som fanns på sjuttiotalet och hade en utombordare på aktern. När jag fick se den insåg jag att den här har inombordsmotor. Det skulle visa sig att det var en Amanda Water Scooter tillverkad av motorcykelfabriken Vincent i England. Den tillverkades i ett par tusen exemplar under senare hälften av femtiotalet. Den insikten förde med sig att jag inte hade hjärta att göra annat än att få till en renovering så nära originalet som möjligt.

Jag har nu låtit åren gå i hopp om att hitta en originalmotor, en en- eller tvåcylindrig luftkyld tvåtaktsmotor som även fanns på en del samtida trädgårdsmaskiner. De här motorerna verkar inte har varit vanliga i våra trakter och inte ens i ursprungslandet verkar många ha bevarats. Jakobstads motormuseum har en okomplett som åtminstone för tillfället inte är till salu. Nu är planen att sätta in motorn från en fyrahästars Archimedes Penta utombordare i stället. Den skall gå att få på plats i originalmotorfästet utan att förstöra något. Helst hade jag hittat en Electrolux Penta E-7 som har centrifugalkoppling, något som fanns i originalet och skulle vara en behändig egenskap. Dessvärre har jag inte snubblat över någon sådan heller så plan B håller än så länge.

Nu har jag separerat däcket från skrovet för att komma åt att reparera en del skador som skotern fått under årens lopp.

Några sprickor i både skrovet och däcket har tidigare ägare reparerat från utsidan, lite slarvigt och utan att slipa bort gelcoaten först. Det var bara att sticka in  morakniven och klösa bort de gamla lagningarna. Nu när man har en chans att komma åt så kan lagningarna göras om från insidan. Samtidigt tänkte jag förstärka det äggskalstunna, ca 3 mm spröda glasfiberskrovet lite. Det blir också enklare att passa in motorn på motorfästet innan  halvorna fogas samman igen. Det blir allt en del aluminiumsnickeri innan motorn sitter där den skall.

undertill

Klassisk konstruktion med köl genomgående axel och ett litet roder. Bakom roderaxeln sitter ett litet rör för avgasutsläppet. Ytbehandlingen lämnar en del övrigt att önska. Skotern är ommålad och det nya färglagret flagar friskt, bara att slipa och måla, slipa och måla… Botten har varit kritvit, överdelen har varit den mörkröda färg som fogmassan i skarven mellan skrov och däck har. Skall försöka komma så nära original som möjligt.

Found this Amanda Water Scooter at an Finnish auction site a few years ago. Turned out to be a rarity from the late 1950’s made by the Vincent motorcycle factory. I bought it without the nowadays rather rare engine. So far I haven’t succeed to find a original replacement, so for now I will use the engine from an aircooled outboard engine mated to the original propeller axle. Otherwise the scooter will be restored to it’s original appearance as far it’s possible.

Tomgång!

Lite möda och en gnutta besvär har ägnats Faderullans tomgång på sistone. Riggade upp motorn i testbänken med de nygamla Solex-förgasarna och gjorde ett startförsök. Man kan lugnt säga att motorn inte gick bra, den krävde omåttliga varvtal för att hållas igång och man fick hela tiden jobba med gasen för att den inte skulle stanna. Allt tydde på att den ena förgasaren inte förgasade som den skulle. Det här var ju väntat, förgasarna låg i en låda med reservdelar som jag kom över för några år sedan. Jag skruvade av locken på förgasarna och kunde konstatera att de visserligen var likadana men troligen av olika årgång. Detta spelar nu ingen större roll eftersom de i övrigt var identiska. Bortsett från att den ena innehöll allehanda avlagringar och skräp vill säga.

Efter en session med en halv burk förgasarrengöringssprej, blåsning med tryckluft och lite rengöring med hjälp av en stålborste i Dremeln blev det rent och fint igen. Att få tag i nya packningar i rappet var inte att tänka på, fram med råmaterial, hålslag och skalpell var det enda raka.

packningsverkstad

Med nya packningar var det bara att skruva ihop alltsamman. Efter lite justeringar fick jag till en stabil tomgång där motorn genast reagerar om man skruvar på endera luftmängdsskruven eller blandningsmunstycket på någondera förgasaren. Enligt Uthus-Björn så skall en sån här motor gå ojämnt jämnt, eller var det jämnt ojämnt? Jag minns inte vilket. Han får avnjuta följande videosnutt och fälla ett avgörande. Det ganska korta avgassystemet ger en lite skarp ljudbild. Men å andra sidan körde jag båten ett par säsonger på samma sätt; en halv meter gummislang utan ljuddämpare.

https://www.youtube.com/watch?v=8oqVhqD0-OA

En blir två

Med varierande framgång har jag under åren försökt få till en skaplig tomgång på Faderullans maskineri. Den gamla Volvon har ibland samspelat med Weberförgasaren, oftast när man nyligen gjort någon liten åtgärd eller justering. Sedan när man verkligen har behövt det, som vid någon bryggmanöver med publik så har motorn gått ojämnt eller rentav stannat. Genant.

Under en analys av Weberförgasaren och kunde konstatera att spjällaxlarna är så glappa att man kunde använda förgasaren som kastanjetter. Min plan-B är att i stället montera de  dubbla Solex som jag en gång följde med ett inköp av några lådor båtmotordelar. En ny packning mellan topplocket, insuget och avgasserien måste sättas dit. Passade på att piffa upp avgaslimpan med några lager värmetålig färg när den nu ändå måste monteras bort. Uthus-Björn rådde mig att använda grundfärg för att skydda mot grundstötning. Men eftersom avgaslimpan sällan är i farozonen vid grundstötning valde jag att denna gång inte beakta hans råd.

solexar

Nu sitter allt på plats och den gamla Webern ligger på golvet. Motorn ser faktiskt en aning pompösare ut med dubbla förgasare. Hoppas de åtminstone ger en stabil tomgång. Det är allt jag begär av dem.

Lyckan är en svänghjulskåpa

När man annars är välförsedd med sådant som gör livet lyckligt så blir kraven med årens lopp mindre men mer specifika. På sistone har jag haft en del bryderier med svänghjulskåpan på min båt. Det är den hemmagjorda anpassningen som sitter mellan svänghjulskåpan och kopplingen som ställer till med problem. Anpassningen är tydligen inte riktigt centrerad vilket leder till vibrationer och därmed till att axeltätningen i kopplingen ger upp och börjar läcka. Jag har under våren stått i beråd att åter en gång kapa upp anpassningen för att försöka mäta in den ännu noggrannare än tidigare. Någon tiondels millimeter fel i centreringen räcker för att vibrationer skall uppstå.
Så av en slump råkar man komma över en fabrikstillverkad bättre begagnad svänghjulskåpa som råkar passa mellan min motor och den lite udda kopplingen! Plötsligt är man fri från bryderierna, nu står bara bristen på sex skruvar i tumsstorlek i vägen för att motorn och kopplingen åter skall förenas med varandra, denna gång helt linjärt dessutom. Hurra!

kopplingskapa

Till höger på bilden min gamla kopplingskåpa som har fyra fästbultar, på den sitter sedan problemet, en anpassning som har fyra bulthål mot svänghjulskåpan och sex bultar som skall passa mot kopplingen, den ena av de sex bultarna har dessutom lossnat i hanteringen. Till vänster den nyinskaffade som har sex stycken bulthål som passar direkt mot kopplingen. Det var länge sedan jag gett upp hoppet om att hitta en dylik kåpa. Tydligen ligger det något i floskeln om att man aldrig skall ge upp…

Mobildilemma och I-landsproblem

Jag har vid det här laget en lång historia av mobiltelefonägande. Min första, en Mobira kunde nätt och jämnt klämmas ned i bröstfickan på overallen. Den grova antennen stack upp och kliade mig i hakan när man böjde lite på nacken. Nu, åtskilliga mobiler senare har min arbetsgivare försett mig med en äppletelefon, den har varit mig trogen en längre tid nu. Egenskaperna räcker till med råge och har inte mycket annat gemensamt med den gamla Mobiran än att man kan ringa med båda. Det är bara en egenskap med äpplet som jag inte varit riktigt nöjd med. Den har ett rätt litet urval av ringsignaler. När hela kollegiet har likadana telefoner så innebär det att det alltid är någon annan som valt samma ringsignal som jag. I synnerhet en av mina chefer verkar förfölja mig med ringsignalerna, jag hinner bara byta så går det en tid så har han samma som jag. I-landsproblem kallas det, men irriterande likväl.

Flera av mina tidigare telefoner har kunnat använda vilken ljudfil som helst som ringsignal. Flera av mina tidigare telefoner har därför spelat temat i bandet 1G3B’s låt ”Bråtas”: http://1g3b.com/www/downloads/bratas.mp3. Men frukttelefonen har inte erbjudit den möjligheten. Efter att ha ryckt till flera gånger när chefens telefon ringt bestämde jag mig härom dagen  för att nörda in mig i problematiken. Efter en stunds googlande stod det klart för mig att jag måste börja med att installera itunes på vår nya dator. Sagt och gjort, efter en stund av grävande i mina rostiga minnesluckor lyckades jag frammana min apple-id och fick programmet att fungera. Dit skulle sedan filen laddas in och konverteras. Sedan skulle filändelsen ändras, något som tydligen inte låter sig göras i vårt nya Windows. Recept nummer två var att ladda ned ett program som konverterade mp3 filen till ringsignalsformat varpå man sedan kopierade in filen i itunes, kopplade in telefonen och synkroniserade hela rasket. Äntligen, nu får kollegorna åtminstone bjuda till lite för att få till samma ringsignal… Att det skall vara så svårt! Och Apple som alltid haft en image om att vara användarvänligt!

4000 km med Citan

För en tid sedan begåvades jag med en ny löddrande springare att använda i mitt arbete. Många som sett bilen har varit nyfikna på den där Mercan som verkar lite ovanlig och inte riktigt ser ut som en Merca. Ser man bilen framifrån så kan man ta den för en Mercedes, en stor stjärna i grillen och en allmänt Mercedesaktig framtoning. I profil och akterifrån ser bilen ut att komma från en helt annan designavdelning. Den långa karossvarianten, som den här bilen är ser faktiskt en aning utdragen ut. Sanningen är att det mesta av bilen är en Renault Kangoo som fått en del yttre mercedesattribut och för all del, en hel del preussiska tekniska anpassningar också.citanBland modifikationerna är den lite styvare fjädringen och mercedesssäten. Jag hade faktiskt föredragit den franska mjukheten både i säten och fjädring, fast jag har ju en dragning åt frankofila hållet, min kropp har liksom anpassat sig till gashydraulisk fjädring och allmän mjukhet. Men efter ett tag har mina bakre mjukdelar vant sig vid sätet och den värsta hårdheten i fjädringen gav sig när bilen lastades med de verktyg och tillbehör som jag använder i jobbet. Det här är den längsta varianten av Citan, något som gör att den beter sig lugnt och sansat på vägen. Axelavståndet blir rätt långt när bilen har korta överhäng och hjulen ute i hörnen.Trots det är den överraskande vig i svängarna.

Förarplatsen bjuder inte på några större överraskningar, det mesta finns där det brukar. Förutom det här med Mercedes’ ovana att bara ha en spak för alla funktioner, blinkers, helljus, vindrutetorkare, spolning, bakre torkare och spolning. Det blir en hel massa dragande, tryckande, vridande och manövrerande på samma pinne. Jag hade föredragit att ha torkarfunktionerna på en egen spak på rattens högra sida. Får hoppas att det är en vanesak.

Och när nu vindrutehygienen är på tal så kommer man osökt ut till vindrutetorkarna. De sitter lite nedsänkta bakom kanten på motorhuven och kan därmed inte lyftas upp från rutan så att de hålls uppe, något som är besvärligt när det snöar. Man stannar bilen med varm ruta och när snön börjar falla så fryser torkarbladen fast i rutan. När man skall ut och åka nästa gång får man bryta loss bladen från rutan och skrapa dem rena från is, något som lyckas sådär eftersom de bara går att lyfta några centimeter från rutan. Ett annat problem med diket mellan vindrutan och motorhuven är att det fylls med snö som är svår att få bort helt utan att rubba spolarmunstyckena  som sitter på motorhuvens underkant. De är klena små plastgrejer som lätt lossnar när man röjer rent med snöborsten. Nämnas bör också att spolvätskebehållaren är löjeväckande liten, 2,5 liter räcker inte långt när slasket flyger och vägen är lång.

I övrigt är bilen utrustad med autostop, motorn stannar när man håller på bromsen och sätter i friläge. Den startar genast när man trycker in kopplingen. Funktionen kräver att motorn nått full arbetstemperatur och att inte utetemperaturen är för låg. I en liten stad som Vasa hinner motorn inte alltid komma upp till full temperatur innan man är framme så vintertid spar den funktionen inte många bränsledroppar. Farthållare var en av sakerna jag prickade i på önskelistan när bilen beställdes. Lustigt nog är inte det inte samma manöverspak som beskrivs i bilens handbok. Antagligen har den eftermonterats här i landet. Glädjande nog har den utöver originalfarthållarens funktioner också två fasta minnesplatser. Utmärkt när man kan ha ena minnesplatsen inställd på ”kamerahastighet”, när gps-navigatorns kameravarnare börjar klämta sätter man farthållaren i anti-fotografiläge för att sedan återta den normala kryssningshastigheten…

På tal om hastigheter så är det mig en gåta hur biltillverkare kan tillverka insprutningar som skickar in en precis lagom stor bränsledroppe i cylindern i exakt rätt tusendels sekund och fixa till antisladdsystem som man knappt märker av när de träder in och räddar en från sladd. Men att få till en hastighetsmätare som visar exakt hastighet verkar vara en omöjlighet ännu år 2014. Sex km/h för mycket visar den här glädjemätaren i landsvägshastighet. Resultatet är att man ignorerar bilens mätare och lever efter gps’ens angivelser. Skall man behöva ha ett extratillbehör som kan köpas för några tior i viket varuhus som helst för att veta vilken hastighet man kör? För att inte tala om att vilken smarttelefon som helst har appar som kan visa hastigheter på en km/h när.

Bränsleförbrukningen då? Enligt bilens kördator har jag under de hittills körda 4000 km kommit till 6,1 l/100km. Detta med en snitthastighet på 52 km/h. Till gissningsvis 85% har jag kört längs Österbottens platta landsvägar med farthållaren påkopplad.  Jag hade väntat mig ett resultat rejält under 6 l/100km, i synnerhet som reklamen för bilen talar om siffror under 5 l/100km. Kanske är det vinterföret som höjer på förbrukningen. Med en förbrukning på över 6 l/100km kunde tanken vara en aning större, 60 liter gör att man får tanka ofta.

I det stora hela är bilen ändå en tyst och behaglig reskamrat. Vansinnigt snabb blir den ju inte med sina 90 hästar, men omkörningar går bra att göra och motorn har helt okej vridmoment för sin storlek.

Hur hållbar bilen är får tiden utvisa. Det enda fel som inträffat hittills är att radions ena högtalare tystnat. Jag är inte någon hifist så den reparationen får vänta till nästa service, om 36000km. Med min normala körsträcka är det ett och ett halvt år…

 

 

 

Donka och porr

Vår jordvärmepump har levererat skön värme och varmvatten sedan den sattes igång vintern 2002. Frånsett ett par smärre incidenter har den fungerat utmärkt. I veckoslutet inträffade en dylik mindre incident. På söndagen anmärkte Min Älskade att det stank sprit i vårt hjälpkök*. Eftersom den blygsamma mängd förtärbara sprit som finns i vårt residens förvaras i ett skåp i vardagsrummet var det värmepumpen som blev starkt misstänkt. Spritdoften visade sig komma från en anslutning till rören som går ut i jordvärmekretsen. Lite provisoriska reparationer gav klent resultat. Planen var att försöka jobba bara ett par timmar på måndagen för att sedan ta ut lite övertidstimmar och ägna eftermiddagen åt problemet.

Min optimism angående det jag skulle göra på jobbet kom på skam. Jag kunde åka hem först när VVS-butiken hade stängt för dagen. Så är det när man är solidarisk med sina kunder och aktieägare…
Tisdagens projekt låg en timmes bilresa bort och åter blev det en lång dag på jobbet.

Så i dag bestämde jag mig för att vända på det hela. Jag började med värmepumpen och dess spritstank innan jag åker till jobbet. Tömde rören på sprit och demonterade den defekta anslutningen. Åkte till VVS-butiken varpå följande österbottniska ordväxling ägde rum:

Jag: – Hej, jag behöver en plasrörsanslutning på 40mm till en tums t-stycke. Och så behöver jag lite donka också.

Försäljare 1: – Jo, anslutningen har vi no. Har du nå porr? Vi har donka på 200 liters fat sidu.

Jag: – Nej porr har jag int, jag trodd ju att en välförsedd VVS-affär har porr.

Försäljare 2: – Jo, vi har nog donka i porr å. 10 liter.

Försäljare 1 – Jaha, har vi he?

Försäljare 2 – Jo, porran e brevi donkafate.

Detta tarvar en förklaring för mina sverigesvenska läsare:

Ovanstående blir en aning mindre ekivok när man förklarar att man i vissa österbottniska dialekter använder ordet porr för kanister. Donka är sprit, oftast avser man den oförtärbara tekniska spriten. En donkaporr är alltså en kanister med sprit. Ovanstående kan väl kallas österbottnismer. Finlandssvenskan har ju en del uttryck som kan förvirra sverigesvenskar, finlandismer kallas de. På det tekniska området kan nämnas bilens avloppsrör, något som får sverigesvenskar att vitsa till det och fråga ”Haru toa i bilen eller?” Det givna svaret är naturligtvis att ”Om du bodde i ett civiliserat land hade du det du med”. Vi använder alltså ”avloppsrör” när vi avser bilens avgasrör…

Flatjärn är ett ord som får de politiskt korrekta att dra ett djupt andetag och förbereda en föreläsning om mobbning av olika HBTQ-människor. Helt i onödan, vi avser ju bara ett plattjärn. En lång platt stålbit…

Åter till värmepumpen. Rörmokeriarbetet var rätt enkelt och rättframt, det var luftningen av jordvärmeslingan som tog sin tid. Dessutom hade jag fått med mig för lite donka. Fick ta en till sväng till VVS-butiken. Mera donka, frågade försäljaren när jag steg in. Jo… Hem igen och låta vätskan cirkulera genom det 400 meter långa rörsystemet tills all luft var borta. I det skedet var det inte värt att åka till jobbet längre. Passade i stället på att sköta lite julklappsinköp och att skaffa hem en 25 kg säck med solrosfrön till småfåglarna. De äter oss ur huset de små kvittertipporna. Det har redan gått åt 15 kg frön varav 5 var skalade solrosfrön och ett halvdussin talgbollar. Fåglarna gillar ju färdigskalade frön och tänkte säkert att här bor en lyxlirare till husbonde varpå de spred ut ryktet över hela nejden. Nu hänger alla byns fåglar hos oss. Men från och med nu får de hålla tillgodo med vanliga oskalade frön resten av vintern. Någon måtta får det väl vara.

*Hjäpkök förresten, kanske är det också en finlandism, somliga kallar utrymmet för grovkök. I Vårt hjälpkök finns tvättmaskinen med torktumlare och andra klädvårdsprylar. Och så värmepumpen då.