Mode och dresskod.

Jag är ingen inbiten motionär men i dag när dottern var i behov av kontanter för sina  excesser under den annalkande höstlovsveckan tänkte jag att jag kunde slå två flugor i en smäll och besöka bankautomaten och samtidigt få lite motion genom att fortskaffa mig helt peduellt*. Jag knallade sålunda iväg de dryga två kilometerna till bankautomaten vid affären för att där riva kontanter ur väggen.

Att gå en sträcka som man vanligtvis ser flera gånger dagligen är inte speciellt intressant så jag promenerade hem längs områdets smågator och gångstigar. Det är ett hopplöst gytter av gator, gränder och stigar. Området har dock fördelen att omringas av huvudvägen så om man råkar gå vilse så hamnar man förr eller senare ut på huvudvägen igen och då är det bara att välja i vilken riktning man följer stråket tills man är hemma.

Där bland gårdarna med sina studsmattor, nytvättade bilar, trädgårdsskötande vuxna och lekande barn träffade jag på ett bekant par som kom mot mig i typiska motionärskläder, vindtygsdräkter rikligen behängda med reflexer och skor avsedda för inlevelsefull promenad eller rentav löpning. När vi hälsat frågade frun om min paketbil gått sönder? Jag blev lite perplex eftersom det sista den kvinnan brukar intressera sig för är mina mekaniska fortskaffningsmedel. Jag frågade därför varför hon undrade över det? Fiaten fungerade ju klanderfritt när jag var en vända till sommarstugan tidigare i dag.

Jo, det var så att av min klädsel att döma antog hon att jag varit ut på någon av mina pysselutflykter varvid bilen gått sönder och att jag därmed tvingats fotvandra i mina servicebyxor och montörsjacka från Helly-Hansen, stickad luva i polypropen från Helenatuote, käcka skyddskor från Jalas, strumpor och glasögon från CAT och kalsonger från Sloggi. De där sista tror jag inte hon kom åt att observera men för en inbiten modebloggare som undertecknad går det inte att lämna onämnt. Att vara ute på motionsrunda i den klädseln var tydligen inte textilt normativt enligt frun jag mötte där på förortsgatan. Vad vet jag? Som erkänd modebloggare av rang anser jag att kläderna skall vara bekväma och återspegla ens inre, mer än så behövs inte.

utfitt

Det blåa föremålet eder modell håller i de av Prof handskbeklädda händerna är en fläktkåpa till en Archimedes Penta 3,9. Det blåa objektet som sticker upp nere i bild är ett sopskyffelskaft från Sini.

Den observante arbetsklädeskunniga ser kanske att mina byxor inte har utanpåhängande fickor som många montörer verkar föredra. Ni vet, de där fickorna som brukar vara fulla av skruvar och verktyg så byxorna hänger halvvägs vid knävecken eftersom de väger fyra, kanske fem kilo. Det är just därför jag inte gillar de där fritt hängande fickorna, de är som bermudatrianglar eller svarta hål i rymden, en massa materia åker in och hittas aldrig mer, denna mörka materia tynger ner byxorna till den grad att den håriga urringning som ingen människa borde få se annorstädes än i bastun blottläggs. Då ser man ut som en hiphoppare som verkar ha ett riktigt jobb, två parametrar som inte brukar gå ihop. Och man vill ju inte se ut som två oförenliga parametrar heller.

Det är väl så att för oss som ofta ekiperar oss i järnaffären blir pysselkläderna det normala. De är praktiska, varma och bekväma, inget som spänner åt och dragkedjor och knappar är rejäla och hållbara. Skyddsskor med stålhätta, eller i mitt fall kolfiberhätta är de mest fotriktiga skor som står att finna, dessutom väl fuktskyddade. Med andra ord en perfekt outfit för en motionsrunda i byn. Har aldrig förstått varför man skulle tvingas ränna fram och tillbaka till garderoben varje gång man skall göra något annat än det man håller på med just då.

*Om saker man gör med händerna kallas för manuellt så borde fortskaffning medelst fötterna kallas peduellt. Sug på den SAOL. (övers anm.)

Annonser

Tur i höstfägring

20161005_173927

Den gode vännen Uthus-Björn har så här i slutändan av båtsäsongen bytt båt. Jag fick ynnesten att bli bjuden på en eftermiddagsutflykt med nyförvärvet. I fullständigt bleke åkte ett litet sällskap ut till Kopparfuruskär där kompisen Stig med familj redan satt varma av solen och mätta och belåtna. Vi avnjöt lite grillat och den bedårande utsikten över den spegelblanka fjärden.

Dagarna skymmer fort så vi stävade tillbaka i solnedgången och drack kaffet i hemmahamnen. En mysig tillställning där det bjöds på allehanda godsaker som ostfri ostkaka, skepparskorpor och som grande finale avnjöts varsin lakritspipa. Man får tacka för en minnesvärd färd i den höstfagra skärgården, en tröst för mig som redan tagit upp båten.20161005_184730

 

 

Talko*

Inte mycket till talko egentligen, två bröder som tog upp sina båtar bara. Faderullan sjösattes ovanligt tidigt i år redan i juli. Hade egentligen inte tänkt sjösätta henne alls men så lyckades jag sälja den gamla Glastronen lite fortare än jag tänkt och skulle därmed ha utfört årets hamnvakttur utan att ha någon egen båt i hamnen. Och det skulle ju ha varit helt absurt!

Största delen av sommarens lediga dagar tillbringades vid den nya sommarstugan så det blev inte många timmar körda i år. Men det gör inget, det var kvalitetstid för hela slanten de gånger man tog sig en vända.

Upptagningen är en rutin för brorsan och mej, brorsans gamla Toyotajeep drar först upp min båt ur vattnet. Min framhjulsdrivna Fiat skåpbil har inte riktigt tillräckligt med grepp för att dra upp dryga ett ton båt och trailer på den sönerslirade grusrampen. Det kan gå, eller så inte. Sjösätta brukar jag nog med Fiaten, men då skall man vara säker på att man kommit ihåg nöulon*, det är ju inte säkert att det finns någon återvändo när båten väl ligger där..

När man har tillgång till något fyrhjulsdrivet så lönar det sig inte att chansa med upptagningen. När min båt är på det torra så kopplar vi i brorsans trailer och drar upp hans båt. Jag tror den båten är döpt till”Moffas Båtin”. Vi torde vara ägare till hamnens äldsta båtar.

fadeupptag

 

*Talko; Finskt uttryck för när man samlar ihop några goda vänner för att jobba med något man inte riktigt mäktar med själv, te.x lyfta takstolar, rulla sten, flytta mindre byggnader, tapetsera hos mormor, raka katten och dylikt som går lättare och fortare om man gör det i grupp.

*Nöulon; Österbottniska för bottenproppen, dyvikan.

 

Lite stugliv

I vintras gjorde vi affär på en sommarstuga. Den var då ett tomt skal, en stockstuga som var uppbyggd så långt att taket var klart och fönstren insatta. Av någon anledning hade förra ägaren inte slutfört bygget och stugan hade stått några år utan desto mera åtgärder.

20160828_171740

För oss var det egentligen idealläge, bara att inreda. Bara. Det där ordet bara klingar lite hånfullt så här i efterhand. Känslan av att man skulle haft semester var inte lika stark som den varit andra år. Vi började med terrassen. Det visade sig vara ett lyckat drag. Med ens hade vi en jämn och bra plats där vi kunde inta måltiderna och hålla fikapauser. Om vädret inte inbjöd till terrassliv kunde vi använda gammelstugan, en lite barackaktig byggnad som också finns på tomten. Den gamla kåken har också tjänat som verktygslager.

Medan jag pysslade med terrassen började damerna måla insidan. Det hade varit fint att kunna lacka eller lasera väggarna som är brukligt i stockstugor av den här typen. Dessvärre hade virket stått obehandlat så länge att det gulnat till den grad att det skulle blivit svårt att få ett snyggt resultat. Hustrun valde kulörer med omsorg och skred till verket med hjälp av dottern. Högst upp i taket fick jag hjälpa till, att jobba på stege är tydligen inte mina damers melodi. Dottern, i kraft av sin ungdomliga vigulans blev expert på de speciellt låga partierna uppe på loftet. Att jobba vertikalt verkar vara grejen för dagens ungdom.

20160705_134019

Medan målandet fortgick gick jag över till det övriga byggandet. En mellanvägg restes mellan sovalkoven och kökshörnan. Köksinredningen kom på plats. Vatten kommer i kranen och rinner ut i generell riktning mot den grop som skall hysa en infiltreringsbrunn. En solpanel skall sköta vår strömförsörjning, i det systemet skall det ju finnas regulator, inverter och batterier. Att få till en diskret kabeldragning kräver planering. Ofta finns det hål för den vertikala kabeldragningen i stockhus. Så var det också planerat i den här stugan. Felet är bara att folk som bygger upp stockhus tycker om att slå dymlingar även i hålen som är avsedda för kabeldragning… Nu fungerar en del av belysningen och kylskåpet surrar i köket.

Sista veckoslutet i augusti när vi firar villaavslutning* i våra trakter var allt så klart att vi kunde övernatta i stugan för första gången. Man kan förnimma en tydlig doft av färg och det finns jobb kvar. En vedkamin med plåtskorsten skall installeras och taklisterna ligger nymålade och väntar hemma under carporten. Men hösten är lång. Så här ser det ut för närvarande.

20160828_170817

20160828_170805

  • Villaavslutning;
    Firas i Österbotten sista veckoslutet i augusti. Det är vanligt att man ordnar det lite extra festligt med facklor, brasor och kanske lite fyrverkerier.

Så konstigt det kan bli

För några år sedan sålde jag båten Gammeltuffarn till mina grannar. De var precis på väg att flytta till ett radhus med båtplats i en by i bortre Korsholm. Onekligen en trevlig bonus till radhuslägenheten att kunna strosa några meter över gräsmattan för att stiga i båten och ta en tur. Bor man på ett sådant ställe kan man ju inte vara utan båt. Jag minns att båten drogs på trailer till den nya boningsorten och vi sjösatte den vid rampen bredvid bron över sundet i byn.

Nu i sommar blev vår gamla Glastron lite överflödig så jag satte den till salu med det generösa löftet att jag kan leverera båten med en hundrakilometers radie från hamnen i Västervik. Det fanns en del ”spekulanter”, de som vill pruta bort halva priset utan att ens ha sett båten, de som vill köpa båten till sin kusin i Nigeria och betala på alla andra sätt än kontant vid avhämtning, de som undrar om man kan ge ett års garanti på de flera decennier gamla grejerna och den där som efter inlevelsefullt köpslående och prutande ville ha båten levererad de 350 kilometerna till Uleåborg på köpet. Jag är ju inte i penningnöd, inte mer än normalt i alla fall så jag valde att inte skänka bort den redan billiga båten utan använde den och tog någon sporadisk kvällstur och tänkte att det inte kostar någonting att ta upp den till hösten och fortsätta försäljningsprocessen nästa sommar.

Men samma dag som två av säljsajterna meddelade att nu borde annonsen förnyas så ringde en kille som ville komma och titta på båten. Han och hans kompis inspekterade båten och vi tog en kort tur i vackert sommarväder. Allt verkade vara till belåtenhet och efter lite köpslående roddes affären iland.

I dag skulle båten levereras. Vart då? Jo, köparen frågade om jag känner till den där sjösättningsrampen bredvid bron över sundet i en by i bortre Korsholm? Lite förbluffad konstaterade jag att även denna båt skulle levereras till samma ramp som förra båten jag sålde! Alla två båtar jag någonsin sålt hamnade alltså i samma by. Det var ju ett sammanträffande.

Båten sjösattes och vi bestämde att vi sköter pappersarbetet hemma hos köparen. Han förklarade hur jag kör till hans hem, ett radhus några hundra meter bort, han körde båten och jag tog bilen. Det var samma radhus som mina forna grannar flyttade till den där gången! Jag hann före och tog emot den lycklige båtägaren vid bryggan nedanför radhuset. Han gick in för att hämta en penna och jag konstaterade därmed att han gick in i samma lägenhet som mina forna grannar en gång flyttade till!

Nästa gång jag står i beråd att sälja min båt slipper jag alltså allt annonserande på säljsajter och alla tokprutare som följer med det. Jag åker helt enkelt ut till det där radhuset i bortre Korsholm, ringer på dörren till den där lägenheten och förkunnar för vem som än bor där då:
– Hej jag kallas Uupee, inom kort kommer ni att köpa min båt….

Det är med lätt vemod jag skiljs från trotjänaren som vi haft i nästan tjugo år, men nu ligger den där vid bryggan vid radhuset i bortre Korsholm.

20160722_150516

 

 

 

Veckoslutets måste!

Nu på inkommande lördag 16/7 inträffar grädden av alla sommarevenemang;

gvdagen

På vitt berömda Strömsö händer det saker hela dagen. Helt enligt nedanstående tidtabell:

11:00 Öppning
11:00-15:00 Lunch (laxsoppa) 10€
11:00-02:00 Öl, äppel- och päroncider 5€
11:00-17:00 Kaffeservering
11:00-17:00 60-tals bilutställning
11:00-13:00 Guidning i Strömsöhuset, 5€ vuxna, 0€ barn under 10 år i vuxens sällskap. Grupper om max. 15 personer.
13:00 Korsholmsgillet dansmusik
14:30 Rockaway
15:00 Publikens favorit utses bland bilarna
15:30 Gerby-Vestervik fotbollsmatch samt dragkamp mm.
17:00 Dagsprogrammet slutar

18:00 Kvällsprogrammet inleds/ 10€ inträde
18:00 The Mamas
20:00 Stompin Shoes
22:00 Allan and the Astonauts
02:00 Evenemanget slutar

Under dagen serveras även Tatar piroger (begränsad mängd), grillkorv, popcorn, Kodials grönsaker, osv.
Övrigt program dagstid; pyssel för barnen, lokala föreningar presenterar sej, Vestervik Marthaförening, fotbollsföreningen BK-48, Gerby-Vestervik skärgårdsförening, Gerby områdeskommittée, Gerby UF med flera.

Dessutom bjuds naturligtvis möjlighet att påträffa undertecknad som håller hov på området hela dagen i form av arrangör, sysslare, pysslare, ordningsvakt, toapapperspåfyllare och allmänt allt-i-allo.

Så ta med familjen, släkt och vänner och avnjut en heldag i den vackraste av byar!

Faktiskt redan i Juni

Här om kvällen blev det faktiskt sjösättning. Glastron gled vällustigt av trailern och lade sig förväntansfullt i Västervik strömmen att vänta medan jag parkerade bilen och drog på mig flytvästen. Sedan blev det en tur runt kvarteret; förbi det från TV (ö)kända Strömsö med sin flitigt besökta simstrand vidare runt Nagelskärs udde och in i Revels sund. Där tar man av till styrbord in på Långgrunds fladan och längst in i viken hittar man mynningen till Långgrunds hålet, eller som det grävda sundet kallas i folkmun;

Djävulsrännan

eller också

Helveteshålet

Det ser mer ut som en kanal än ett sund och det är antagligen någon som försökt ta sig igenom med lite för stor båt eller för hög promille i blodomloppet som myntat epiteten. En muddring som gjordes för några år sedan redde upp det hela och i dag är det inte något större problem att ta sig igenom med motorbåt om den är någorlunda lydig sin rorgängare.

sundet

Därefter är det bara att följa farleden med kvällssolen i ryggen tillbaka in i Västerviks hamn. Där kunde jag konstatera att bryggplatsens boj med isens hjälp har dragits ännu en bit utåt från bryggan. Fick slå en skarv på aktertampen för att komma ända fram till bryggan. Det är nu åtta meter mellan båtens akter och bojen. Kanske är det någon högre makt som vill säga att jag borde skaffa en lämpligare båt för dylika avstånd. Om båten är tillräckligt lång så spar man ju in på aktertampar. Det står en lång och slank mahognybåt hos en båthandlare i staden som bara väntar…

För mina rikssvenska läsare: Det Västervik som här omnämns finns i Vasa, Finland, icke att förväxlas med den ävenledes trevliga och mysiga staden med samma namn som är belägen i sydöstra Sverige.