Med anledning av att en del i min bekantskapskrets under de senaste åren ”gått i väggen” började jag fundera över det här med vardagsstress. Jag funderade också över varför detta fenomen inte fanns för ett par decennier sedan. Beror det på att man inte kunde diagnostisera den mentala utmattningen eller vad det nu kallas? Eller har samhället förändrats? Förr hette den främsta stressrelaterade sjukdomen magsår. I dag är utmattning/depression mycket vanligare än magsår, åtminstone är det åratal sedan någon jag känner har lidit av magsår. Kanske är det bättre mediciner som i dag förhindrar magsår. Om det är så, så har det kanske nackdelar också. Risken finns att man fortsätter med sin stressiga livsstil och medicinerar bort de fysiska åkommorna.
Eller så har vår livsstil förändrats under de senaste åren. Själv fick jag mig en liten tankeställare i höstas. Jag blev tvungen att jobba över en stund och visste att jag skulle få svårt att hinna till yogan senare på kvällen. Resultatet var att jag åkte hem för att hastigt byta om och kasta in lite mat för att sedan köra som en tok till yogan. Jag åkte in på parkeringen med fyrhjulsladd i halkan, rusade i sista sekunden in på yogan och kastade mig ned på golvet för att slappna av snabbt som fan. Klart att det inte lyckades. Jag låg där på yogamattan och försökte få ner hjärtfrekvensen och komma i stämning och undrade vad jag håller på med, -egentligen.
Kanske finns svaret just där. Allt har blivit så tidtabellsbundet att vi numera försöker skynda oss att slappna av. Vi rusar mellan jobb, yoga, barnens aktiviteter, bodypump, skidspår, föreningsmöten och allt vad folk nu håller på med. Håller tidtabellen är allt ok. Allt som behövs för att ställa till det är om man oväntat måste jobba över en stund, skotta snö, bussen är sen eller om bilen råkar krångla. Och så tenderar livet att vara, oförutsedda saker händer varje dag och om tidtabellen är snävt tilltagen går det snett.
En del verkar se en välfylld kalender som den ultimata statussymbolen. För min del är de ofyllda fälten av kalendern det jag räknar till verklig kvalitetstid. Då kan jag välja mellan sofflocket, verkstaden, en spontan utflykt eller vad som faller mig in. De tomma fälten i kalendern ger också möjlighet att göra något åt det där oförutsedda man annars inte skulle haft tid med.
Själv har jag tagit en paus i den ledda yogan och yogar i stället hemma när det råkar vara lugnt i huset. Otroligt skönt när man själv får bestämma när och i vilken takt allt skall gå. Det receptet fungerar naturligtvis inte om man håller på med innebandy eller fotboll…
Att sätta hela skulden på att arbetslivet är så krävande numera tycker jag är lite diskutabelt. Vi har aldrig haft så mycket möjlighet till flexibilitet i arbetstiderna som nu. Det finns flextid, arbetstidförkortningar, halvtid, deltid och allehanda möjligheter att själv påverka arbetstiderna. Går vi några decennier tillbaka så ljöd fabriksvisslan klockan sju på morgonen, då skulle alla vara på plats, nio var det tolv minuters kaffepaus, elva en halvtimmes lunch och så vidare. Jag tror ingen vill tillbaka till den tiden.
Det vi själva mest kan påverka är fritiden. Kanske är det dags att se över kalendern och ge oss tid till att ha rentav tråkigt. Hjärnan lär behöva det…
UuPee's Garage 
Antagligen är det både det ena och det andra. Det fanns nog förr också, men diagnostiserades kanske inte lika ”lätt”. Jag minns att man talade om att den och den blivit ”överansträngd” när jag var barn.
Jag tror definitivt inte heller att man kan skylla allt på arbetslivet. Jag brukar säga att i mitt fall är det inte ”työuupumus”, det är ”elämänuupumus”. Otillräckligheten på alla plan. Att hur man än vänder sig har man rumpan bak. Ibland klarar man det bättre, ibland sämre. Det handlar om femtielva lojaliteter åt lika många håll mer än om att ha en välfylld kalender bara för att ha en sån, om man säger så. Plockar man bort något ur den, sviker man, antingen någon annan eller sig själv. Och vem är det lättast att svika? Jo, sig själv, och till sist säger självet ifrån… med migrän, magkatarr, nack- och ryggsmärtor, högt blodtryck, depression…
Du har helt rätt i att det är helheten som gäller, elämänuupumus, eller levnadsutmattning(?) är en bra term. Och visst är det våra lojaliteter som styr vår tillvaro. Jag brukar säga att vårt livs mening är alla de andra människorna. Men om man inte mår bra själv kan man inte ge människorna runt om oss det som de är förtjänta, därför tror jag att en viss ”tomgång” i vardagen är absolut nödvändig. En svår balans…
Det paradoxala är att det ofta är saker man tycker är roliga och som man gärna gör ändå blir en del av sterss-summan.
Sant, och ändå, om man lämnar bort det ”egna roliga” blir det också en stress- och frustrationsfaktor… en längtan som inte får uppfyllas, något som hindrar en från att följa sitt hjärta… det är inte lätt, men vem har sagt att livet ska vara lätt…
Som du skrev tidigare: Hur man än vänder sig har man rumpan bak…
Använder kalendern endast för jobbrelaterade saker. För fritiden bokar jag bara i huvudet och blir det flera saker än jag kan hålla i minnet är det för många. Då struntar jag i det, man måste kunna prioritera och tänka på sig själv också. Det är just ingen annan som gör det,har jag märkt.
Precis! När det är fråga om att sista slutligen ta hand om sig själv så har man bara sig själv att ta till…
Utmattningsprocessen får ofta näring av flera olika faktorer. Jobbet kan vara en stor bit, men oftast är det flera saker som samtidigt tar energi och ”lakar” ur en. Tyvärr är det många som inte märker vad som är på gång innan den berömda väggen stoppar en. Det är som med allt annat, man tror att det händer andra, inte en själv.