Årets högmässa

batman

Batman hade parkerat lite slarvigt i ett hörn av tävlingsbåtsavdelningen…

targa44

Jag kollade in varje skrymsle i Targa 44, men hittade inte någon Batman. Men det var kul att se utvecklingen på targa-båten. Jag jobbade på Botnia Marin ett par år i slutet av 1980-talet. Då byggdes en ny  modell på osannolika 29 fot. Då sa gubbarna på varvet att mycket större än 30 fot bygger vi nog knappast. Nu har 44-fotaren funnits några år… En fantastisk båt på många sätt, allt är genomtänkt och med en kvalitet som står sig mot vad som helst annat som fanns på mässan . Själv får jag låta sparkapitalet växa till sig några år till innan jag gör en beställning.

trabats

På veteranbåtsavdelningen, tveklöst min favoritavdelnin var två forna presidentbåtar utställda. Snygga mahognybyggen som är välbevarade. Också i övrigt en blandning av riktigt fina båtar som inte omgavs av styrénångor.

Men det var under den där skylten ”OUTBOARD MUSEUM” som jag fick se något som gav ståpäls i mustaschen, knäsvikt, vibrerande näsvingar och en och annan svettdroppe i pannan:

vincent

Där stod nämligen en tvåcylindrig Vincent båtmotor!

En sådan som saknas i min vattenskoter! Om någon i detta land har en sådan motor så är det förstås Nisse Häggblom som har ett utombordarmuseum med landets största samling utombordare. Och han har inte bara en Vincent tvåtaktsmotor, han har två! Det finns en encylindrig också! Båda nya och helt oanvända! Eftersom motorerna är skänkta till ett museum är det ju inte riktigt korrekt att sälja dem så jag får bara drömma om dessa två. Att få se den här motorn ger ju ändå hopp om att det kunde finnas fler.

 

Två bockar i protokollet

För två decennier sedan när jag började renovera vårt residens fick jag ett par bättre begagnade bockar av min bror. Fram till nu har de fyllt sin uppgift med den äran. Men nu är de fläckiga från alla målarprojekt sargade av hårt arbete och började visa tecken på röta här och där. Det var dags för ett par nya helt enkelt.

Jag surfade igenom hela internet på jakten efter ritningar på ett bockar som fyllde mina specifikationer. Bockarna skulle vara robusta och ihopfällbara. Jag sammanförde det bästa från ett anatl ritningar som fanns på nätet och det resulterade i de här:

bockar

De är ihopfällbara med en skiva som fälls ner som stöd och för förvaring av redskap och verktyg. Perfekta för skoterprojektet.

Det våras för vattenskotern Amanda

*Scroll down for summary in english.

Eftersom det är kallt och ruggigt ute i båtskjulet passar det utmärkt att pyssla i det uppvärmda garaget i stället. Före jul bar jag in mitt vinterprojekt, vattenskotern Amanda. Den har skymtat på den här bloggen tidigare, den inköptes för några år sedan, halvt i blindo genom auktionssajten huuto.net. Jag satt uppe en lördagsnatt under avklingande nykterhet och lade ett bud bara på skoj. Det hela glömdes bort ända tills jag fick ett mejl som meddelade att jag som ensam budgivare hade vunnit auktionen.

helbild

Det var en ömklig manick som töade fram efter hämtresan som företogs under rikligt snöfall. Jag köpte skotern i tron att det var en sån där som fanns på sjuttiotalet och hade en utombordare på aktern. När jag fick se den insåg jag att den här har inombordsmotor. Det skulle visa sig att det var en Amanda Water Scooter tillverkad av motorcykelfabriken Vincent i England. Den tillverkades i ett par tusen exemplar under senare hälften av femtiotalet. Den insikten förde med sig att jag inte hade hjärta att göra annat än att få till en renovering så nära originalet som möjligt.

Jag har nu låtit åren gå i hopp om att hitta en originalmotor, en en- eller tvåcylindrig luftkyld tvåtaktsmotor som även fanns på en del samtida trädgårdsmaskiner. De här motorerna verkar inte har varit vanliga i våra trakter och inte ens i ursprungslandet verkar många ha bevarats. Jakobstads motormuseum har en okomplett som åtminstone för tillfället inte är till salu. Nu är planen att sätta in motorn från en fyrahästars Archimedes Penta utombordare i stället. Den skall gå att få på plats i originalmotorfästet utan att förstöra något. Helst hade jag hittat en Electrolux Penta E-7 som har centrifugalkoppling, något som fanns i originalet och skulle vara en behändig egenskap. Dessvärre har jag inte snubblat över någon sådan heller så plan B håller än så länge.

Nu har jag separerat däcket från skrovet för att komma åt att reparera en del skador som skotern fått under årens lopp.

Några sprickor i både skrovet och däcket har tidigare ägare reparerat från utsidan, lite slarvigt och utan att slipa bort gelcoaten först. Det var bara att sticka in  morakniven och klösa bort de gamla lagningarna. Nu när man har en chans att komma åt så kan lagningarna göras om från insidan. Samtidigt tänkte jag förstärka det äggskalstunna, ca 3 mm spröda glasfiberskrovet lite. Det blir också enklare att passa in motorn på motorfästet innan  halvorna fogas samman igen. Det blir allt en del aluminiumsnickeri innan motorn sitter där den skall.

undertill

Klassisk konstruktion med köl genomgående axel och ett litet roder. Bakom roderaxeln sitter ett litet rör för avgasutsläppet. Ytbehandlingen lämnar en del övrigt att önska. Skotern är ommålad och det nya färglagret flagar friskt, bara att slipa och måla, slipa och måla… Botten har varit kritvit, överdelen har varit den mörkröda färg som fogmassan i skarven mellan skrov och däck har. Skall försöka komma så nära original som möjligt.

Found this Amanda Water Scooter at an Finnish auction site a few years ago. Turned out to be a rarity from the late 1950’s made by the Vincent motorcycle factory. I bought it without the nowadays rather rare engine. So far I haven’t succeed to find a original replacement, so for now I will use the engine from an aircooled outboard engine mated to the original propeller axle. Otherwise the scooter will be restored to it’s original appearance as far it’s possible.

Att bygga trappa är också stugliv

Så här års är det inte så lockande att åka ut till stugan för att sitta vid den istäckta fjärden i snöyran och snörvla. Men man kan ägna sig åt stugliv hemma i garaget också. I huspaketet fanns det med en trappa upp till loftet. Den var inpackad i plast och inlyft i den gamla stugan. Där hade den legat i nästan tio år. När vi tog plastförpackningen av vangstyckena kunde vi konstatera att den formen av förvaring inte hade varit idealisk, fukt hade letat sig in i plastförpackningen och limträets fogar hade släppt och svartmögel hade fått fotfäste.

Som tur var hade själva stegbräderna klarat sig mycket bättre så de kunde användas när en ny trappa skulle byggas. Det gav också fördelen att vi kunde välja lutning och placering enligt egna önskemål. Den gode vännen och snickaren Elmer vidtalades och han fixade till nya vangstycken. För mig återstod bara att måla vangstyckena och montera ihop trappan, eller stegen. Lutningen är rätt brant men det är mest vår vigulanta dotter som kommer att bebo sovloftet och stugan är inte stor så nu tar trappan mindre utrymme än den ursprungliga hade gjort.

Ack ljuva faderskap

För ett par år sedan blev jag far till en ljuv liten dotter som nu plötsligt är på väg att fylla aderton år och därmed är en ljuv stor dotter. Tiden går fort när man har barn. Jag uppvaktades i morse som brukligt är på farsdag. Jag fick presenter i form av en snygg skjorta och en skylt att pryda mitt rum (garaget) med.

Med anledning av den ljuva dotterns snart förestående körkortsålder har jag åtagit mig att lära henne köra bil. I slutet av veckan fick jag mitt lärartillstånd och i helgen har vi hunnit med två körlektioner. De har förlöpt smärt- och skadefritt. Ännu återstår en del övning innan växlingar och starter är mjuka och behagliga men det blir bättre hela tiden. Dagens körlektion avslutades med en liten tur på allmän väg, något som förlöpte väl både med trafikljus och inbromsning för fotgängare.

Att lära sitt barn att köra bjuder dessutom på kvalitetstid tillsammans, något som annars kan bli lite begränsat när barnaskaran når övre tonåren.

Efter ett besök vid min faders grav var det dags för farsdagsmåltiden, en behaglig upplevelse det med. Efteråt satte jag mig i soffan och tittade lite på tv, märkte snart att jag tittade mer på insidan av mina ögonlock än tv:n så jag ryckte upp mig ur sofflocket och gick ut till mitt rum. Hängde upp den nya skylten på garagedörren och har nu ägnat lite tid åt lyktbågen som normalt sitter fram på min paketbil. Vid senaste besiktning noterade jag att de nedre fästena inte längre satt kvar utan bågen hängde bara i ett par plattjärn i grillen. Som tur var noterade inte besiktningsmannen detta. Nu har jag svetsat fast nya fästen och modifierat bågens nedre delar lite. De grova rören har en tendens att skrapa i marken när man kör i lite terrängbetonade miljöer och speciellt när man backar har de rakt kapade rören tagit i stenar och rötter, antagligen är det i något sådant läge de nedre fästena lossnat. Nu passade jag på att smida ändarna lite så att de inte hakar i så lätt.

papsgarage

Kort sagt en  dag fylld med kvalitetstid av olika slag.

 

 

 

 

Mode och dresskod.

Jag är ingen inbiten motionär men i dag när dottern var i behov av kontanter för sina  excesser under den annalkande höstlovsveckan tänkte jag att jag kunde slå två flugor i en smäll och besöka bankautomaten och samtidigt få lite motion genom att fortskaffa mig helt peduellt*. Jag knallade sålunda iväg de dryga två kilometerna till bankautomaten vid affären för att där riva kontanter ur väggen.

Att gå en sträcka som man vanligtvis ser flera gånger dagligen är inte speciellt intressant så jag promenerade hem längs områdets smågator och gångstigar. Det är ett hopplöst gytter av gator, gränder och stigar. Området har dock fördelen att omringas av huvudvägen så om man råkar gå vilse så hamnar man förr eller senare ut på huvudvägen igen och då är det bara att välja i vilken riktning man följer stråket tills man är hemma.

Där bland gårdarna med sina studsmattor, nytvättade bilar, trädgårdsskötande vuxna och lekande barn träffade jag på ett bekant par som kom mot mig i typiska motionärskläder, vindtygsdräkter rikligen behängda med reflexer och skor avsedda för inlevelsefull promenad eller rentav löpning. När vi hälsat frågade frun om min paketbil gått sönder? Jag blev lite perplex eftersom det sista den kvinnan brukar intressera sig för är mina mekaniska fortskaffningsmedel. Jag frågade därför varför hon undrade över det? Fiaten fungerade ju klanderfritt när jag var en vända till sommarstugan tidigare i dag.

Jo, det var så att av min klädsel att döma antog hon att jag varit ut på någon av mina pysselutflykter varvid bilen gått sönder och att jag därmed tvingats fotvandra i mina servicebyxor och montörsjacka från Helly-Hansen, stickad luva i polypropen från Helenatuote, käcka skyddskor från Jalas, strumpor och glasögon från CAT och kalsonger från Sloggi. De där sista tror jag inte hon kom åt att observera men för en inbiten modebloggare som undertecknad går det inte att lämna onämnt. Att vara ute på motionsrunda i den klädseln var tydligen inte textilt normativt enligt frun jag mötte där på förortsgatan. Vad vet jag? Som erkänd modebloggare av rang anser jag att kläderna skall vara bekväma och återspegla ens inre, mer än så behövs inte.

utfitt

Det blåa föremålet eder modell håller i de av Prof handskbeklädda händerna är en fläktkåpa till en Archimedes Penta 3,9. Det blåa objektet som sticker upp nere i bild är ett sopskyffelskaft från Sini.

Den observante arbetsklädeskunniga ser kanske att mina byxor inte har utanpåhängande fickor som många montörer verkar föredra. Ni vet, de där fickorna som brukar vara fulla av skruvar och verktyg så byxorna hänger halvvägs vid knävecken eftersom de väger fyra, kanske fem kilo. Det är just därför jag inte gillar de där fritt hängande fickorna, de är som bermudatrianglar eller svarta hål i rymden, en massa materia åker in och hittas aldrig mer, denna mörka materia tynger ner byxorna till den grad att den håriga urringning som ingen människa borde få se annorstädes än i bastun blottläggs. Då ser man ut som en hiphoppare som verkar ha ett riktigt jobb, två parametrar som inte brukar gå ihop. Och man vill ju inte se ut som två oförenliga parametrar heller.

Det är väl så att för oss som ofta ekiperar oss i järnaffären blir pysselkläderna det normala. De är praktiska, varma och bekväma, inget som spänner åt och dragkedjor och knappar är rejäla och hållbara. Skyddsskor med stålhätta, eller i mitt fall kolfiberhätta är de mest fotriktiga skor som står att finna, dessutom väl fuktskyddade. Med andra ord en perfekt outfit för en motionsrunda i byn. Har aldrig förstått varför man skulle tvingas ränna fram och tillbaka till garderoben varje gång man skall göra något annat än det man håller på med just då.

*Om saker man gör med händerna kallas för manuellt så borde fortskaffning medelst fötterna kallas peduellt. Sug på den SAOL. (övers anm.)

Tur i höstfägring

20161005_173927

Den gode vännen Uthus-Björn har så här i slutändan av båtsäsongen bytt båt. Jag fick ynnesten att bli bjuden på en eftermiddagsutflykt med nyförvärvet. I fullständigt bleke åkte ett litet sällskap ut till Kopparfuruskär där kompisen Stig med familj redan satt varma av solen och mätta och belåtna. Vi avnjöt lite grillat och den bedårande utsikten över den spegelblanka fjärden.

Dagarna skymmer fort så vi stävade tillbaka i solnedgången och drack kaffet i hemmahamnen. En mysig tillställning där det bjöds på allehanda godsaker som ostfri ostkaka, skepparskorpor och som grande finale avnjöts varsin lakritspipa. Man får tacka för en minnesvärd färd i den höstfagra skärgården, en tröst för mig som redan tagit upp båten.20161005_184730