I dag blev hemfärden från jobbet logistik av delikat karaktär. Dottern och hennes kompisar hade av för mig då okänd orsak bakat en kaka som av lika oklar orsak måste transporteras till vårt residens. Det visade sig att kakan bakats för att hedra två medlemmar i en orkester (nå, band då…) som har födelsedag i morgon torsdag. Eftersom de unga damernas högtidsstund skall ske vid Byträsket i närheten av vårt hem så måste tårtan som av okänd anledning måste bakas hos den flicka som bodde längst bort transporteras till vårt simpla hem. Att flytta en så ömtålig och viktig detalj per dotterns cykel var inte att tänka på.
Kakan är riktligt och konstnärligt dekorerad med orkesterns (nå, bandets då…) logo. Det är inte lite kreativitet och ambition de tre tjejerna har lagt på bakverket de tillägnat att fira några artister. Artister som inte har en aning om sina fans förehavanden vid en Österbottnisk sjöstrand.
Det här fick mig att tänka på att jag som tolvåring aldrig firade Remu Aaltonens födelsedag. Inte ens storheter som Freddie Mercurys födelsedag ägnades en tanke. Jag visste inte ens när deras födelsedagar inträffade. Kanske satt jag av en ren händelse och nynnade på nonsenslyriken till ”Get on” medan man tjuvkörde brorsans moped hemma på gården just den dag Remu hade födlari, vad vet jag…
UuPee's Garage 
Tja, skulle du ha funderat på när Freddie Mercury eller Remu Aaltonen fyllde, så skulle du ju bara ha kunnat hoppa av mopon, sprungit upp för trappan och Googla sagda personers födlare. Eller?
Mycket är annorlunda nu än på det ljuva sjuttiotalet.
I praktiken skulle det väl ha blivit att du skulle ha fått ta Holkkis LA och göra en allmän förfrågan på 27 MHz bandet i etern…
Du har så rätt, lällärin var den stora källan till kunskap på den tiden. Konstigt att det aldrig föll mig in att kolla sådana saker, kanske var jag alldeles för absorberad av fartens tjusning på Helkaman, den var från sextiotre. Man var bättre på att prioritera vad man verkligen behövde veta på den tiden 🙂