Det är inte länge sedan en person stor som en brandsläckare misstog mig för Mr Bean. Det börjar vara länge sedan ett lika litet barn misstog mig för David Hasseloff. Att gå från Hasselhoff till Bean på ungefär tjugoåtta år får väl betraktas som normalt åldrande. Fast i dag gjorde jag en självinsikt som blir värre att bära. Jag håller på att bli en Ove. Jag menar den något trötte mannen i boken ”En man som heter Ove”, han som har lite svårt att samsas med nutidens människor, företeelser och vanor. Låt mig förklara.
Förra veckan blev vi, min Älskade, vår dotter och jag ägare till en mindre fastighet som borde försäkras. Blotta tanken på att umgås med ett av våra försäkringsbolag förklaras bäst i några tidigare inlägg om sagda bransch, jag har milda antipatier gentemot dylika företag.
Jag tog mig in till stadens centrum och började bestiga de trappor som leder till tredje våningen i den byggnad där bolaget senast fanns. Bara en sån sak; försäkringsbolaget befinner sig inte i gatuplanet utan på tredje våningen i en diskret, aningen bedagad kontorsbyggnad. Det finns rentav två hissar men på sistone har jag varit på toppen av mitt BMI så jag traskade iväg uppåt. Bara för att finna en slarvigt fasttejpad lapp som informerade om att man flyttat till en annan adress. Lyckligtvis inte mer än ett kvarter bort. Bara att knalla iväg mot den nya adressen.
Ungefär halvvägs fick jag runda en skylt på trottoaren. Tur att man inte är synskadad, då hade man sprungit rakt in i skylten som stod just där trottoaren var som bäst sandad. Fast å andra sidan hade det varit en nåd att slippa se skylten.
Jag har lärt mig att hantera slarvigt språk i textmeddelanden och andra ställen där man snabbt petar ned sina meddelanden av lägre prioritet. Jag kan också acceptera att alla inte är kungar på rättstavning. Men att göra en gravt felstavad skylt som skall stå mitt i vägen där folk redan tidigare är irriterande kan inte vara affärsmässigt tänkt. Eftersom jag vanligtvis inte handlar damkläder har det i mitt fall föga effekt att dyrt och heligt lova att aldrig handla på den boden. Förutom stavfelet finns det ett till monumentalt fel med helheten. Ett etablissemang som heter Dopp skall servera kaffe med dylikt, inte sälja damkläder med marginell attraktionskraft.
På tal om det tvingades jag passera ännu en affär som är feldöpt. Bik Bok. Smaka på det namnet. Jag minns hur glad jag blev när jag hörde att något som hette Bik Bok skulle öppnas i vår stad, fler bokhandlar är alltid välkomna. Jag minns också den monumentala besvikelse jag kände när jag insåg att det var ännu en damklädesaffär som gett mig falska förhoppningar.
Efter denna golgatavandring av besvikelser kom jag fram till den diskreta dörr som ledde in i ett trapphus där det förvarades kartonger och stegar. Här insåg jag att försäkringsbolagets nya kontor befann sig på tredje våningen! Är det något som ingår i Folksams företagsstrategi att kundbetjäningen skall finnas på tredje våningen? Mitt BMI främjades åter med trappbestigning. Väl inne på kontoret satte jag mig att vänta medan den trevliga damen i kundbetjäningen betjänade en kund per telefon. Uppenbarligen ett liknande ärende som mitt. Det gick ju inte att undgå den del av dialogen som uttalades i den ände av linjen jag och damen i kundbetjäningen befann oss. Därav kunde jag efter en stund inse att kunden var betydligt äldre än jag. Tydligen är det bara jag som besöker försäkringsbolaget personligen. Till och med gamla damer har anammat seden att sköta sina ärenden per telefon eller via nätet. Suck!
Den vänliga damen försäkrade vår sommarstuga snabbt och med gott humör. Synd och skam att gömma så trevligt folk bakom en tråkig ytterdörr tre trappor upp.
Fast vete sjutton, kanske man håller på att bli lite Ove-aktig med åren ändå?
UuPee's Garage 
De där felstavade reklam-, annons, och informationstexterna har alltid förbluffat mig. Vad är det som driver folk att skriva synliga slogans på det andra inhemska utan korrekturläsning? Själv skulle jag sträva efter att vara noggrann för att undvika att bli generad över eventuella onödiga fel då texten är tryckt.
Det finns ju de som är säkra på att de har rätt förstås, som till exempel kioskdamen som enligt lappen i fönstret på kiosken hade: Till Salu Äggar.
Jag påpekade att det nog egentligen inte heter äggar. Hon svarade då med att förklara att ordet Ägg böjs så här:
Ägg, Ägget, Äggar, Äggarnas. Ingen diskussion.
Jag brukar säga att den jobbigaste formen av idioter är självsäkra idioter.
Jag brukar sporadiskt kolla en blogg från kungliga huvudstaden som hade en kategori med felstavningar främst från hennes Hemköps affär. http://helenanygrund.blogg.se/category/felstavningar.html
Dock tror jag dessa felstavningar är medvetna just för att folk skall uppmärksamma dem och därmed också själva produkten. Åtminstone hon lade märke till dem och tog också en bild vilken lades upp på bloggen med viss spridning i cyberrymden.
Hon lär härstamma från den österbottniska slätten.
Beklagar det senkomna svaret på din kommentar.
Tror nog att du har rätt i att vissa felstavningar är strategiska. Härvid har ju bevisats att jag lärt mig namnet på en klädaffär som jag knappast hade reflekterat särskilt mycket över annars. Minns en frikyrkopastor som var verksam i min ungdom som pratade om ”bibelen” i stället för ”bibeln”, efter att ha hört den versionen några gånger förknippade man för evigt den mannen med boken i fråga. Fast han blev lite grinig när vi i hans närhet sade meningar som ”Jag tror jag glömede låsa cykelen, men jag vet inte var jag har nykelen så den får stå olåst där i cykelelställningelen”
Det är med sorg i hjärtat jag bevittnar språkets förfall. Till och med journalister och redaktörer som borde vara de som går i bräschen för språkvården gör ständigt klavertramp som får en att ramla av stolen. Och ja, jag är nog medveten om att språket hela tiden utvecklas och förenklas, men t. ex. användningen av dem har nog orsakat mig ett stort antal blåmärken. Vilken fröjd är det inte att få läsa gamla författare som Sigfrid Siwerts och Fritiof Nilsson Piraten med sina mustigt färggranna ordvändningar. En lisa för själen.
Beklagar mitt senkomna svar också på din kommentar, jag läser tydligen inte den här bloggen så ofta mer…
Jo, man fylls av vanmakt ibland när till och med journalister slinter och tycks glömma skillnaden på var och vart. Skickade faktiskt mejl till en chefredaktör på en svensk båttidning som gjorde det kardinalfelet på tidningens websida. Han bad vördnadsfullt om ursäkt vilket hedrar honom.
Fritiof Nilsson Piraten är min idol.