Den blev klar!

Nu, efter ett antal timmar i nya båten kan man börja summera hur den fungerat under sommaren. När båten blev klar hade jag ett par veckor kvar av semestern. Den sjösattes vid sommarstugan. Det har blivit flera utflykter i närområdet. Det finns inget trevligare än att ta den här båten på en sväng i solnedgången en stilla kväll. Att tyst glida omkring mellan öarna och grynnorna får en att glömma stickorna i fingrarna från altanbygget, axlarna sjunker och man hinner se sig omkring. Elmotorns långsammare hastighetslägen är som gjorda för att smyga omkring mellan stenar och grynnor i den grunda skärgården närmast sommarstugan. Det enda ljud som hörs är ett lätt hummande från motorn men det mest dominerande är klucket mot skrovet och måsjävlarna.

Utflykt i solnedgången

En dryg timmes utfärd laddar ur batteriet så lite att om nästa dag är solig så har man 100% laddning nästa eftermiddag.

I dag passerade jag stugan på väg hem från ett jobb. Kunde inte stå emot att svänga in där och ta en kvällstur med båten. Det blev 4,5 nm med ett strandhugg för att kolla blåbärsbeståndet på en ö. Väl tillbaka visade batterimätaren att det fanns 74 % kvar i batteriet. Det borde vara gott och väl fulladdat till veckoslutet.

En liten bieffekt av att åka eldriven mycket tystgående båt i vår fagra skärgård: Om man sitter stilla, nästan orörlig i båten kan man köra rakt igenom en flock simmande måsar utan att orsaka massflykt, endast de som hamnar mitt i vägen tar några vingslag och sätter sig sedan i vattnet igen. Jag har passerat en flock simmande gäss på samma sätt, de blängde lite misstänksamt när man gled förbi på tio meters håll men ingen fick panik och flög upp. De pratade dock väldigt mycket, om vad vet jag inte. Att komma glidande ut bakom en udde där det sitter en gubbe på bryggan med sin kaffekopp orsakade tappad cigarett och spillt kaffe hos bryggsittaren som blev en aning överraskad. Jag höjde handen till en ursäktande gest…

Under årens lopp har jag byggt och fixat med en massa olika grejer men den här båten är det första jag byggt själv som inte behövt modifieras eller ens justeras det minsta. Nåväl, kanske ändå något. Jag bytte faktiskt ut fyra vanliga muttrar till kupolmuttrar på de aktre beslagen, men det får man nog sätta upp på estetik-kontot…

 

Ett år senare…

Sökte lite gammalt material på min blogg och insåg att det är på dagen ett år sedan jag senast bloggade. Hyser föga hopp om att någon tittar in här regelbundet mera. Men vilken slump som än ledde dig hit glädjer det mig att någon ännu hittar hit. Att bloggningsfrekvensen avtagit under åren kan bero på att man till slut upptäcker att man gör och skriver om samma saker år efter år. Detta leds härmed i bevis:

Veckoslutet tillbringades i garaget. Där ägnade jag mig åt att sprutmåla båtformen jag slipade och nötte på för ett år sedan, ja, lite annat har stundom kommit emellan. Detta var första gången jag använt en tryckluftsdriven färgspruta. Resultatet får väl betraktas som ok. lite rinningar framme i fören och lite småfel i underarbetet. Min gamla kompressor var inte riktigt den rätta för det här ändamålet, man fick pausa efter en kvadratmeter ungefär och vänta medan kompressorn sakta malde sig upp till rätt tryck igen. Men i övrigt blev det tillräckligt blankt och fint. Nästa steg är att staga upp skrovet så det är rakt i alla riktningar samtidigt. Sedan är det bara att måla på gelcoat och börja lägga glasfiber.

Vinterpyssel

Senast jag bloggade stod sommaren i sin frodigaste fägring. Nu knäpper kölden i knutarna och jag har dragit mig tillbaka till verkstadens värme.

Vi skaffade ett nytt sommarviste för ett par år sedan. Stället har bilväg fram till stugknuten så en båt har inte varit av nöden. Visst har jag kajkat omkring i dotterns jolle men den är så liten att man inte gör några större expeditioner med den. Senaste sommar gjorde sig längtan till horisonten sig påmind när havet visade sig från sin mest lockande sida. Till nästa sommar borde alltså en båt införskaffas, vi människor behöver se horisonten för att få perspektiv. Bakom garaget låg ett vrak som senast det användes var testbädd för ett experiment med elmotor och en massa batterier.

Båten är en avgjutning av en träbåt som en gång tillhörde min farfar. Den hade legat uppochnervänd i stranden vid farfars sommarstuga i många år när min salig far släpade hem den. Båten var sprucken och lappad med plåtbitar och beck. Farsan spacklade ihop sprickorna och gjöt helt enkelt av båten i glasfiber. Det här skedde i början av sjuttiotalet och jag minns ännu doften av glasfiber när man fick vara med och rolla laminatet. Då funderade man inte så mycket på sånt som gasmasker. Kanske jag som åttaåring fick mitt första rus. Det är en särdeles vacker båt, slank med en liten trekantig akterspegel. Lättrodd var den och någon större snurra behövdes inte för att få upp den i skrovhastigheten.

Min första tanke var att förstärka den med lite mer glasfiber och slipa och måla utsidan. När jag fått in båten i det obarmhärtiga lysrörsljuset i verkstaden insåg jag att det där med att slipa till utsidan skulle bli en hel del jobb, dessutom borde insidan fixas till med minst lika stor arbetsinsats.

Till slut insåg jag att det bästa jag kan göra är att rensa ur insidan av båten, måla upp den och använda den som gjutform för en helt ny båt. Det blir alltså tredje inkarnationen av samma båt! Nu är gamla säten och förstärkningar utrivna och en grov slipning av ytan pågår. Arbetet löper sakta framåt med hjälp av stämjärn, slägga, multimaster och slipmaskin. Allt enligt mottot lite var kväll och lite mer på veckosluten.

Att mecka båtmotor är också båtliv

Att  båten Faderullan brukar komma sig i sjön sent på sommaren är inte ovanligt. Något år har det gått så att man mött folk vid rampen som varit på väg att ta upp sina båtar när jag står i beråd att lägga i. I år blev det redan sista veckan i juli. Sjösättningen föregicks av förgasarbyte och installation av ett en nyfixad fördelare med elektronisk tändmodul.

Sjösättningen utfördes med assistans av  Björn i uthuset.
Motorn startade villigt men gick en aning ojämnt. Tänkte att det ger sig när den blir lite varm. Det var också lite marigt att få den att hållas igång när man lade i växeln. Som de erfarna motorgubbar som jag och Björn är lärt vi oss inte nedslås, vi bestämde oss för att ta en tur. Vi åkte ut förbi Strömsö och vid Pissmöursgrund där hastighetsbegränsningen upphör öppnades spjällen vilket ledde till ett härligt motorvrål som varade nästan fram till Nagelskär där motorn började hosta och tappa kraft. Efter det gick motorn illa hela vägen till hamnen. Genom att pumpa ihärdigt på gasen tog vi oss tillbaka. Vi förtöjde och Björn ansåg att det verkade som att motorn fick för lite bränsle.

Jag misstänkte också de nygamla förgasarna som inte undersökts desto mera utan blev ditsatta som de var. Jag beställde renoveringssatser och skruvade loss dem. Medan jag väntade på leveransen skruvades förgasarna sönder i sina minsta beståndsdelar och rengjordes med hjälp av ultraljudstvätt, förgasarrengöringssprej och tryckluft. De monterades och justerades enligt konstens samtliga regler. För att få dem synkroniserade användes så exotiska verktyg som blompinnar fästa på krokodilklämmor som sattes på spjällaxlarna, då är det lätt att se om ett spjäll reagerar före det andra.

Förväntansfull startade jag sedan motorn och den gick genast på en jämn och underbar tomgång. En ny provtur anträddes med stor förväntan. Ut ur hamnen gick det utmärkt, också förbi Strömsö och vid Pissmöursgrund där hastighetsbegränsningen upphör öppnades spjällen vilket ledde till ett härligt motorvrål som varade nästan fram till Nagelskär där motorn började hosta och tappa kraft. Igen! Hankade mig tillbaka på tomgång under dystert funderande över nästa steg. I samråd över en kaffekopp med Björn i uthuset kom vi fram till att bensinpumpen kanske kunde vara roten till det onda.

Jag skaffade en elektrisk bensinpump och ett riktigt bränslefilter som monterades. Förväntansfull startade jag sedan motorn och den gick genast på en jämn och underbar tomgång. En ny provtur anträddes med stor förväntan. Ut ur hamnen gick det utmärkt, också förbi Strömsö och vid Pissmöursgrund där hastighetsbegränsningen upphör öppnades spjällen vilket ledde till ett härligt motorvrål som varade nästan fram till Nagelskär där motorn började hosta och tappa kraft. Ånyo! Hankade mig tillbaka på tomgång under dystert funderande över nästa steg.

Jag vände nu blicken mot den elektroniska tändningen. Jag bytte fördelaren till den gamla med traditionella med brytarspetsar. Förväntansfull startade jag sedan motorn och den gick genast på en jämn och underbar tomgång. En ny provtur anträddes med stor förväntan. Ut ur hamnen gick det utmärkt, också förbi Strömsö och vid Pissmöursgrund där hastighetsbegränsningen upphör öppnades spjällen vilket ledde till ett härligt motorvrål som varade nästa fram till Nagelskär där motorn började hosta och tappa kraft. Déjà vu! Hankade mig tillbaka på tomgång under dystert funderande över nästa steg.

Tillbaka i hamnen väntade jag en stund tills både motorn och jag kallnat en aning. Jag vred på tändningen och lyssnade till bränslepumpen som brukar morra till några sekunder tills den fått upp trycket. Nu fortsatte den att brumma, jag blev då orolig att bensin pumpas ut i motorrummet så jag öppnade motorluckan. Ingenstans såg jag någon läckande bensin, ingen lukt heller. Tog bort flamskydden på förgasarna och tittade ned i loppen, det kan ju också vara så att bensinen läcker in den vägen. Inte heller där såg jag något läckage. Men bensinpumpen gick ju för fullt! Kan det vara så att den inte får någon bensin? Öppnade det nya filtret som också fungerar som vattenavskiljare. Där fanns bara ren bensin. Tog sedan loss slangen från bensintanken och dykröret som går ner i tanken. När jag kikade in i röret såg jag något brunrött som satt strax innan slanganslutningen. Skruvade bort slanganslutningen, bakom den satt ett litet metallnät där det brunröda satt. Jag blåste ut substansen som visade vara en snusprillestor klump silikontätningsmassa.

Sedan var det bara att skruva samman alltihop igen. En ny provtur anträddes med måttlig förväntan. Ut ur hamnen gick det utmärkt, också förbi Strömsö och vid Pissmöursgrund där hastighetsbegränsningen upphör öppnades spjällen vilket ledde till ett härligt motorvrål som varade… hur länge som helst!

Det behövs bara en snusprillestor brunröd klump av Sikaflex för att sabba några veckor båtsäsong….

 

Ack Viola!

För några år sedan köpte den gode Björn i uthuset en båt vid namn Viola, hon var en sorglig bortglömd uppenbarelse som växt in i en skogsbacke. Hon skulle bli organdonator till drevet på Björns dåvarande båt. Han plockade åt sig det han skulle ha och jag fick ta hand om sätena innan resten sågades i bitar och fördes bort.

Nu i vår har jag lyft ut de gamla bilsätena ur Faderullan för att ge plats åt Violas gamla säten. Eftersom de är en aning bedagade efter åratal i skogen under en trasig presenning fick jag plocka fram skrapan och slipmaskinen. Att jag en gång tog mig tid att tillverka en tvåhandsskrapa med fäste för varmluftpistolen fyller mig i dag med storartad självgodhet och kanske en lätt släng av hybris. Det verktyget gör att man kan skrapa bort flera lager gammal lack med några få lugna drag med skrapan. När lacken är bortskrapad är det en enkel match att slipa fram den där fina mahognyytan med slipmaskinen.

Efter ett par timmar i verkstaden börjar det ena sätet vara klart för bets och lack. Det andra sätet får vänta till nästa garagesejour.

Årets högmässa

Batman hade parkerat lite slarvigt i ett hörn av tävlingsbåtsavdelningen…

Jag kollade in varje skrymsle i Targa 44, men hittade inte någon Batman. Men det var kul att se utvecklingen på targa-båten. Jag jobbade på Botnia Marin ett par år i slutet av 1980-talet. Då byggdes en ny  modell på osannolika 29 fot. Då sa gubbarna på varvet att mycket större än 30 fot bygger vi nog knappast. Nu har 44-fotaren funnits några år… En fantastisk båt på många sätt, allt är genomtänkt och med en kvalitet som står sig mot vad som helst annat som fanns på mässan . Själv får jag låta sparkapitalet växa till sig några år till innan jag gör en beställning.

På veteranbåtsavdelningen, tveklöst min favoritavdelnin var två forna presidentbåtar utställda. Snygga mahognybyggen som är välbevarade. Också i övrigt en blandning av riktigt fina båtar som inte omgavs av styrénångor.

Men det var under den där skylten ”OUTBOARD MUSEUM” som jag fick se något som gav ståpäls i mustaschen, knäsvikt, vibrerande näsvingar och en och annan svettdroppe i pannan:

Där stod nämligen en tvåcylindrig Vincent båtmotor!

En sådan som saknas i min vattenskoter! Om någon i detta land har en sådan motor så är det förstås Nisse Häggblom som har ett utombordarmuseum med landets största samling utombordare. Och han har inte bara en Vincent tvåtaktsmotor, han har två! Det finns en encylindrig också! Båda nya och helt oanvända! Eftersom motorerna är skänkta till ett museum är det ju inte riktigt korrekt att sälja dem så jag får bara drömma om dessa två. Att få se den här motorn ger ju ändå hopp om att det kunde finnas fler.

 

Två bockar i protokollet

För två decennier sedan när jag började renovera vårt residens fick jag ett par bättre begagnade bockar av min bror. Fram till nu har de fyllt sin uppgift med den äran. Men nu är de fläckiga från alla målarprojekt sargade av hårt arbete och började visa tecken på röta här och där. Det var dags för ett par nya helt enkelt.

Jag surfade igenom hela internet på jakten efter ritningar på ett bockar som fyllde mina specifikationer. Bockarna skulle vara robusta och ihopfällbara. Jag sammanförde det bästa från ett anatl ritningar som fanns på nätet och det resulterade i de här:

De är ihopfällbara med en skiva som fälls ner som stöd och för förvaring av redskap och verktyg. Perfekta för skoterprojektet.

Det våras för vattenskotern Amanda

*Scroll down for summary in english.

Eftersom det är kallt och ruggigt ute i båtskjulet passar det utmärkt att pyssla i det uppvärmda garaget i stället. Före jul bar jag in mitt vinterprojekt, vattenskotern Amanda. Den har skymtat på den här bloggen tidigare, den inköptes för några år sedan, halvt i blindo genom auktionssajten huuto.net. Jag satt uppe en lördagsnatt under avklingande nykterhet och lade ett bud bara på skoj. Det hela glömdes bort ända tills jag fick ett mejl som meddelade att jag som ensam budgivare hade vunnit auktionen.

Det var en ömklig manick som töade fram efter hämtresan som företogs under rikligt snöfall. Jag köpte skotern i tron att det var en sån där som fanns på sjuttiotalet och hade en utombordare på aktern. När jag fick se den insåg jag att den här har inombordsmotor. Det skulle visa sig att det var en Amanda Water Scooter tillverkad av motorcykelfabriken Vincent i England. Den tillverkades i ett par tusen exemplar under senare hälften av femtiotalet. Den insikten förde med sig att jag inte hade hjärta att göra annat än att få till en renovering så nära originalet som möjligt.

Jag har nu låtit åren gå i hopp om att hitta en originalmotor, en en- eller tvåcylindrig luftkyld tvåtaktsmotor som även fanns på en del samtida trädgårdsmaskiner. De här motorerna verkar inte har varit vanliga i våra trakter och inte ens i ursprungslandet verkar många ha bevarats. Jakobstads motormuseum har en okomplett som åtminstone för tillfället inte är till salu. Nu är planen att sätta in motorn från en fyrahästars Archimedes Penta utombordare i stället. Den skall gå att få på plats i originalmotorfästet utan att förstöra något. Helst hade jag hittat en Electrolux Penta E-7 som har centrifugalkoppling, något som fanns i originalet och skulle vara en behändig egenskap. Dessvärre har jag inte snubblat över någon sådan heller så plan B håller än så länge.

Nu har jag separerat däcket från skrovet för att komma åt att reparera en del skador som skotern fått under årens lopp.

Några sprickor i både skrovet och däcket har tidigare ägare reparerat från utsidan, lite slarvigt och utan att slipa bort gelcoaten först. Det var bara att sticka in  morakniven och klösa bort de gamla lagningarna. Nu när man har en chans att komma åt så kan lagningarna göras om från insidan. Samtidigt tänkte jag förstärka det äggskalstunna, ca 3 mm spröda glasfiberskrovet lite. Det blir också enklare att passa in motorn på motorfästet innan  halvorna fogas samman igen. Det blir allt en del aluminiumsnickeri innan motorn sitter där den skall.

Klassisk konstruktion med köl genomgående axel och ett litet roder. Bakom roderaxeln sitter ett litet rör för avgasutsläppet. Ytbehandlingen lämnar en del övrigt att önska. Skotern är ommålad och det nya färglagret flagar friskt, bara att slipa och måla, slipa och måla… Botten har varit kritvit, överdelen har varit den mörkröda färg som fogmassan i skarven mellan skrov och däck har. Skall försöka komma så nära original som möjligt.

Found this Amanda Water Scooter at an Finnish auction site a few years ago. Turned out to be a rarity from the late 1950’s made by the Vincent motorcycle factory. I bought it without the nowadays rather rare engine. So far I haven’t succeed to find a original replacement, so for now I will use the engine from an aircooled outboard engine mated to the original propeller axle. Otherwise the scooter will be restored to it’s original appearance as far it’s possible.

Att bygga trappa är också stugliv

Så här års är det inte så lockande att åka ut till stugan för att sitta vid den istäckta fjärden i snöyran och snörvla. Men man kan ägna sig åt stugliv hemma i garaget också. I huspaketet fanns det med en trappa upp till loftet. Den var inpackad i plast och inlyft i den gamla stugan. Där hade den legat i nästan tio år. När vi tog plastförpackningen av vangstyckena kunde vi konstatera att den formen av förvaring inte hade varit idealisk, fukt hade letat sig in i plastförpackningen och limträets fogar hade släppt och svartmögel hade fått fotfäste.

Som tur var hade själva stegbräderna klarat sig mycket bättre så de kunde användas när en ny trappa skulle byggas. Det gav också fördelen att vi kunde välja lutning och placering enligt egna önskemål. Den gode vännen och snickaren Elmer vidtalades och han fixade till nya vangstycken. För mig återstod bara att måla vangstyckena och montera ihop trappan, eller stegen. Lutningen är rätt brant men det är mest vår vigulanta dotter som kommer att bebo sovloftet och stugan är inte stor så nu tar trappan mindre utrymme än den ursprungliga hade gjort.

Ack ljuva faderskap

För ett par år sedan blev jag far till en ljuv liten dotter som nu plötsligt är på väg att fylla aderton år och därmed är en ljuv stor dotter. Tiden går fort när man har barn. Jag uppvaktades i morse som brukligt är på farsdag. Jag fick presenter i form av en snygg skjorta och en skylt att pryda mitt rum (garaget) med.

Med anledning av den ljuva dotterns snart förestående körkortsålder har jag åtagit mig att lära henne köra bil. I slutet av veckan fick jag mitt lärartillstånd och i helgen har vi hunnit med två körlektioner. De har förlöpt smärt- och skadefritt. Ännu återstår en del övning innan växlingar och starter är mjuka och behagliga men det blir bättre hela tiden. Dagens körlektion avslutades med en liten tur på allmän väg, något som förlöpte väl både med trafikljus och inbromsning för fotgängare.

Att lära sitt barn att köra bjuder dessutom på kvalitetstid tillsammans, något som annars kan bli lite begränsat när barnaskaran når övre tonåren.

Efter ett besök vid min faders grav var det dags för farsdagsmåltiden, en behaglig upplevelse det med. Efteråt satte jag mig i soffan och tittade lite på tv, märkte snart att jag tittade mer på insidan av mina ögonlock än tv:n så jag ryckte upp mig ur sofflocket och gick ut till mitt rum. Hängde upp den nya skylten på garagedörren och har nu ägnat lite tid åt lyktbågen som normalt sitter fram på min paketbil. Vid senaste besiktning noterade jag att de nedre fästena inte längre satt kvar utan bågen hängde bara i ett par plattjärn i grillen. Som tur var noterade inte besiktningsmannen detta. Nu har jag svetsat fast nya fästen och modifierat bågens nedre delar lite. De grova rören har en tendens att skrapa i marken när man kör i lite terrängbetonade miljöer och speciellt när man backar har de rakt kapade rören tagit i stenar och rötter, antagligen är det i något sådant läge de nedre fästena lossnat. Nu passade jag på att smida ändarna lite så att de inte hakar i så lätt.

Kort sagt en  dag fylld med kvalitetstid av olika slag.